Så kom ännu en morgon då jag sätter mitt citron te av grön variant i matstrupen. Mordet på Therese. Den femtonåriga flickan som aldrig fick uppleva sin efterlängtade skolbal, som aldrig kommer att få flytta hemifrån, aldrig få förverkliga sina drömmar om framtiden, som aldrig kommer att få glädjas av lyckan av att bli med barn. Det är så sorligt att tårarna bara rinner och tillslut späder ut min te som för länge sedan blivit för kallt för att dricka, bortglömd på databordet.Jag har skrivit om det innan. Det fruktansvärda med att få beskedet om att ens barn har blivit mördad. För att förlora sitt barn måste vara den totala mardrömmen, men så tänker jag lite och ställer mig frågan vilket helvete det måste vara att stå på den andra sidan. Att vara förälder till flickan och pojken som nu sitter anhållna för mordet. Vem ger dem stöd och tröstande kramar i en tid då hela deras verklighet blir till fullständigt ofattbart kaos. " Eran dotter är anhållen för mord!" Hur tar man emot ett sådan besked när polisen knackar på dörren?
Att vara förälder till den som alla spottar på. Den som alla redan dömt på förhand och som vars blogg blir nedskriven med ord som önskar livet ur deras älskade barn. Att vara förälder utan möjlighet att förstå, utan möjlighet att få prata med sitt barn som plötsligt bytt fotbollsplanens omklädningsrum emot en kal och trång arrest, inlåst som en farlig brottsling på en polisstation. Att vara den som blir utpekad. Som folk slänger elaka blickar och kommentarer efter på gatan.
Jag ställer mig frågan som jag hoppas att media snart kan ge mig svaret på. Hur det kunde gå så fel? Hur kan en ung kvinna med toppbetyg helt plötsligt bli huvudpersonen i en mordutredning?Hur kan det komma sig att ett barn blir mördat på en avslutningsfest av två andra barn? Ofattbart!
Vi skyddar våra barn från att se på för otäcka filmer på tv, men hur skyddar man dem ifrån en verklighet som många gånger är bra mycket mörkare och skrämmande än alla karaktärer på tv4:as filmkanal?
jag har också tänkt på det. mina föräldrar har jag ofta skyllt på när det handlat om uppfostran. allt från att en var för kontrollerande, en annan inte brydde sig. Och både jag och min bror har visserligen fått ta vår beskärda del av dessa erfarenheter. vi har sökt, försökt i vissa livsskeden uppfostra oss själva på ett bra sätt. jag vet att när min bror måddes som värst och var den utagerande med värstingproblem och jag själv den inåtagerande med svält och den som teg och var duktig, då fanns det många veta-bäst personer som skickade anonyma brev och ringde på telefonen till min mamma bara för att tala om att såna som hon borde aldrig skaffat barn. jag kan idag se deras brister. men som tur är så ser jag också annat. deras enorma gränslösa kärlek som alltid, jag säger alltid, legat som en grund trots diverse svårigheter med att handskas med vissa delar av uppfostran. och jag är övertygad om att ingen är perfekt som förälder och att de allra flesta föräldrar vill sina barns bästa men att det nog är denb svåraste uppgift som finns också. jag är så imponerad av mina föräldrar idag, att de trots sitt eget bagage så har de klarat av uppgiften så gott de kunnat och lyckats få både min bror och jag att förstå den grundkärlek som finns där. det är stort.
SvaraRaderajag önskar dessa föräldrar de allra bästa och jag lider med dom nu.