Ibland undrar jag om det någonsin kommer att gå över. Den här längtan efter att få skapa och bära ännu ett litet underverk. Mitt förstånd förstår att det inte är möjligt för oss att ta hand om fler än dem vi redan har. Men den där urtidsmänniskan inom mig vars största uppgift här i livet var att fortplanta sig, skriker efter ännu ett äventyr.Jag ser gravidmagar och nyfödda små bäbisar överallt. Ser på dem med sorg i blicken, trots att det faktiskt redan varit min tur.
Ni där ute...är det bara jag som känner så här? Som med sorg inser att den där magiska känslan aldrig mer kommer att få bli min verklighet. Tolka mig inte fel. Jag är lycklig och oerhört tacksam över de fina små barn som är mina, det är inte det som det här handlar om. Utan något helt annat. Kanske känner jag mig gammal, och visst vore det väll konstigt om jag inte längtade tillbaka till de absolut största händelserna i mitt liv?
Om jag någon gång stöter ihop med en skum snubbe med en tidsmaskin så skulle jag inte tveka en sekund. Visst vore det fantastiskt att få uppleva sin första graviditet med allt var det innebar ännu en gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar