Pandemi

Av någon anledning så orkar jag inte ens bli rädd. Ska jag bli det eller är det bara ännu ett av världens alla faror som lyfts upp och förstoras av medierna för att sälja lösnummer till oss hypokondriker runt om i världen?

Finns människor i min närhet som tycker att detta är fruktansvärt och blir supernojjiga, men jag har bestämt mig för att inte bli det. Inte än i alla fall. När de svenska myndigheterna talat om för oss att vi inte får går ut längre då ska jag börja överväga att ta detta på allvar. Men just nu så orkar jag inte. För trots alla tidigare rubriker om galna kosjukan och fågelinfluensa så står jag fortfarande kvar här och lever mitt lite kaosartade jordeliv. Galen kanske jag blivit med tiden, men några tendenser till att bete mig som en ko, fågel eller svin har inte dykt upp än i alla fall.

Det kanske känns omoget att tänka som jag gör, men sanningen är den att jag faktiskt inte ens läser det som skrivs om detta. På något vis så känns det bättre att inte veta. Jag kan ändå inte göra något åt det. Kommer det så kommer det oavsätt om jag är påläst och vairt livvrädd ett år eller inte.

Jag tänker ta vara på livet i stället. För visst är det så, att farorna lurar på oss runt hörnet. Jag får helt enkelt be en bön för att om det nu blir så hemsk som de säger att de hinner få fram tillräckligt med vaccin för att rädda oss alla.