Krig- ett helvete på jorden

Det var länge sedan jag skrev nu. Kanske har mina läsare redan glömt bort mig. Mina tankar snurrar i kapp med allt snor som nästan får mina trumhinnor att gå sönder. Ett evigt tjutande ljud i mina öron gör mig snart tokig. Förkylningarna kommer oftare än de går ut från familjens lilla radhus. Kan vi inte bara få vara friska någon gång, och helst allihopa på samma gång!?

Det här med krig. Jag blir så förbannad. Kanske är det för att jag inte riktigt kan förstå, och kanske är det för att människorna som i panik skriker ut sin rädsla in i mitt tv-rum utsätts för saker som mitt mammahjärta inte ens vågar tänka på. Barn som såras, ser sina föräldrar och syskon dö. Raketer som inte skjuts upp i himlen för att beskådas av förväntansfulla ögon på nyårsafton utan för att döda. Döda någons man. Någons mamma. Någons barn. Någons älskade älskade barn.

Jag skulle verkligen göra vad som helst i hela världen för att beskydda mina barn. Men vad gör man när allt man kan göra är att springa och hoppas att man inte tappar taget om sin lilla dottershand? När man inte ens kan skaffa vatten eller lova sitt barn en god natts sömn utan kylan som smeker sin närvaro över barnakroppen?

Jag är så tacksam. Så tacksam och så förtvivlat ledsen över att inte alla barn får ha det som mina. det som händer i Gaza och i Israel måste vara ett helvete på jorden och hur krig kan vara lagligt kommer för mig alltid att vara en gåta.