Hur håller man kärlekslågan brinnande?

Lördag igen. När man går hemma så spelar liksom veckodagarna ingen roll längre. Christian jobbar treskift, kanske att det hade varit annorlunda om han hade haft ett vanligt måndag till fredag jobb. Antar att helgen hade blivit mer helig då. Nu är det bara ännu en dag som tickar på i långsamt tempo. När Christian inte är hemma så går tiden så långsamt. Jag älskar att vara med mina barn, men visst välkomnar jag kvällen med öppen famn så jag får vara ifred och göra det som bara jag vill, och detta utan att bli störd.

Att leka affär, klappa lotsashundar, rita monster och vara sjuk för 500 gången denna vecka har sin charm, men inte hela tiden. Kanske efterlyser jag "ett eget liv", jag vet bara inte vad det skulle innehålla. För det är ju det här livet som jag tackar gudarna för att jag får leva. Min familj betyder nästan allt för mig. Men det betyder inte att man inte får längta efter egentid och lugn och ro.

Jag saknar min tid med Christian. Den vi hade en gång för länge sedan innan våra liv berikades med barn. Dagarna i sängen med mys och film. Musiken som ständigt spelade kärlekslåtar i vår cd-spelare och som fick mina ögon att tåras av lycka. Att bara få vara nära varandra utan snarkade barn som bakgrundsmusik och en tioåring som rätt som det är kan sticka in sitt huvud i vårt kärleksliv. Antar att rätten till ett privatliv försvinner när man har små barn. Ibland kan jag till och med tänka tanken att det är helt otroligt att det finns föräldrar som faktiskt har lyckats bli gravida om och om igen! Måste man inte ha sex för att bli med barn!?

Tiden...orken...hur gör ni andra. Vilken är den magiska formlen för att hålla lusten och kärlekslågan brinnande!?