onsdag 14 januari 2009

En orolig mammasjäls tankar i natten

Moa mitt lilla lilla barn. Om världen kunde förstå hur mycket jag älskar dig skulle de nog också förstå min rädsla och min oro. Min ångest över att behöva utsätta dig för något som jag vet kommer att skrämma dig till hysteriska skrik och fastklamrande armar runt min min hals.

Moa ska operera bort sina halsmandlar. Vilket på många sätt och vis är positivt för både henne och för hennes närmsta omgivning och sängkamrater. Det vill säga mig och Christian. Hon har alltid snarkat mer eller mindre. Men det sista halvåret har det verkligen blivit än mer uppenbart. Många nätter slutar med att jag ligger i Moas lilla juniorsäng som inte ens är fullängd, Christian på soffan och Moa nergosad i vår dubbelsäng lyckligt ovetande om hur irriterande även en liten flickans ständiga snarkningar i ens mammas öra i själva verket är. Dessutom så vaknar hon väldigt ofta på nätterna vilket i sig tyder på att hon har det jobbigt med andningen när hon sover.

Operara bort halsmandlar gör man hela tiden. Läste någonstanns att det är den vanligaste operationen i världen som man gör på barn. En rutin för de som arbetar med det. Dödsångest för de föräldrar som ändå måste ta ett beslut om att låta ens barn sövas ner, utom all föräldrakontroll. Att lämna sitt barn helt i någon annans händer är svårt...i alla fall för mig.

Kanske hade min ångest över detta som ska komma inte varit full så stark om jag inte viste hur rädd min lilla tjej är för läkare. Nu pratar vi inte vanlig rädsla, utan hon är verkligen fobisk livrädd för allt som har med sjukhuspersonal att göra. Ser framför mig ett skräcksenario där vi kommer till op-avdelningen på morgon och Moa ullständigt flippar ur. Där vi med våld får hålla hennes kämpande kropp för att vi vet att detta är det som blir för henne. Att hon ska tvingas in i en sömn där hennes sista tanke innan hon somnar är ren skräck.

Att söva ett barn är alltid en risk...det är de orden som ekar mest inuti mitt huvud. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med att Moas sista minuter i livet var en kamp emot det som vi av kärlek utsatte henne för om något skulle gå åt skogen fel.

Vi har i alla fall fått en remiss til lekterapin på sjukhuset där de ska jobba med hennes rädsla nu innan operationen. Vi ska dit på vårt första möte med henne nu på fredag. Jag hoppas verkligen att de ska kunna hjälpa henne.

Det är en ledsen mamma som sitter här framför datorn ikväll. En orolig mammasjäl som innerst inne vet attt det här kommer att gå bra, men som trots det ändå har en stor klump i bröstet. För hur ska jag få henne att förstå att det vi gör är för hennes skull!?

1 kommentar:

  1. Förstår din rädsla. Men det är jätte bra att Moa får gå till lekterapin ett tag innan operationen, det kanske kan hjälpa hennes rädsla lite! Jag håller tummarna för både din o Moas skull! kram

    SvaraRadera