Vart går gränsen?

Funderar ganska mycket över vad man kan, ska och bör skriva om i sin blogg. Eller rättare sagt vad man inte ska skriva eller ge ut om sig själv och sitt liv. Vad vill människor läsa om? Vad vill jag att ni ska veta om mig? Vart går gränsen mellan att vara personlig och att vara allt för utelämnade?

Antar att det är upp till var och än att bestämma. Svårt att hitta en vättig balans. Inte bestämt mig för vart mina gränser går.

Moa är fortfarande sjuk. Hon är inne på tredje dagen med feber. Hon hade 40 grader i går, så jag har inte behövt frysa när hon legat bredvid mig i sängen under natten.

Trött på att barnen är sjuka. Känns som att de har varit det konstant den senaste månaden. Tar liksom aldrig slut någon gång. Lagom till den ena blir frisk blir den andre sjuk och så börjar det om hela tiden. Känner mig instängd. Blir så bunden vid hemmet, och trots att regnet öser ner utanför fönstret så längtar jag desperat ut.

Hade sällskap med en annan intern på min gårdsvandring igår kväll. Melvin sov och moa och Hanna var inne och såg på film. Uppskattade verkligen att Christian kunde följa med ut. Minns knappt när vi gick och höll varandra i hand sist.

Bestämt mig för att sluta amma nu. Är oerhört delade känslor men jag känner att jag iin riktigt har något val egentligen. Hormonerna hoppar tandemhopp med mitt humör och jag har insett att jag är tvungen att börja med mina p-piller för att få dem på en vättig nivå där jag får må bra, och kan vara den lugna och harmoniska människa som jag egentligen är.

Känner mig bara så elak. Hur får jag Melvin att förstå varför han inte får ligga mot mina bröst och mysa längre. Antar att det är en vuxen kvinnas tankar som jag lägger hos honom. Men är ändå rädd för att han ska känna sig avvisad.

Visst. Han kan ju hur som helst inte amma i evigheter. Men jag hade gärna fortsatt om mitt humör hade tillåtet det. Nu får det bli som det blir och jag får vara stolt och glad över att amningen fungerat så oerhört bra under hans första halvår i livet!