Berövad trygghet

Höstlöven har börjat falla. Min son har blivit stor och börjat i förskoleklass, men han är fortfarande liten. Tiden efter sommarlovet har varit spännande men också skrämmande för honom på flera sätt. Nya människor, nya kompisar, nya rutiner. Men med tiden har tryggheten nått honom. Han har slutat att gråta på kvällarna. Han vinkar om än inte glatt i fönstret så gör han det ändå med känslan att han är trygg där han är. Vi har kunnat andas ut och med lugn och tillförsiktig kunnat gå till våra arbeten och vetat att han skrattar, leker och lär för livet. Tillsammans med sina klasskamrater har han utforskat skolgården. Lärt sig gå armgång, spelat fotboll på rasten, byggt osynliga staket som han vet att han inte får passera.

Ikväll har han gråtit sig till söms. Ryggar tillbaka när vi går längs cykelvägen och vill i panik försvinna när en hund kommer inom synhåll. Han vill inte längre gå till skolan, oroar sig för rasterna. Vågar inte längre gå till lekparken på skolgården. Han är arg. Ledsen. Förtvivlad. – Mamma, jag bara vinkade och sa hej! Han brister ut i gråt. – Sedan slet sig hunden och sprang mot mig. Jag sprang också men hunden kom i fatt mig mamma. Han var så stor. Han hoppade, skällde och slickade mig på halsen. Mamma jag vill aldrig mer gå dit!

I min vuxna hjärna så kan jag förstå att hunden aldrig ville honom något illa. Men det gör ont i mitt mammahjärta när jag inte lyckas förmedla det till min son.  Det som inträffade den där eftermiddagen på skolgården när en kvinna passerade med sin hund har satt djupa traumatiska spår i min lilla 6-åring. Han hade sin pappa en bit bort som kom till undsättning och drog bort hunden. Han höll om den skakande lilla pojkkroppen. Av naturliga skäl blev han arg, för det är så vi föräldrar reagerar när våra barn är i fara.

Jag har full förståelse för att hundar ibland rymmer. Men jag förväntar mig och kräver av dig som har en hund i sitt hem, att ni har styrkan som krävs att hålla er hund om den börjar dra, och inte släpper taget om kopplet och istället låter den springa.  Ni kanske vet att det är världens snällaste hund men det vet inte vi. Det visste inte min son. Kanske har den här händelsen satt spår i honom för livet. Vi har nu en lång väg att vandra för att ge honom sin trygghet tillbaka. Hundar finns överallt i vårt samhälle och de sprider så mycket glädje. Jag önskar av hela mitt hjärta att min son en dag ska kunna uppleva den känslan igen!

Skolgårdarna tillhör våra barn- har du inte kontroll över din hund förväntar jag mig att du aldrig mer passerar där. Eller som min lille kille sa precis innan han somnade ikväll. – Mamma jag tycker hundägaren ska köpa en Chihuahua istället, eller träna sina armar!

(Bilden är sedan i somras.).

Kanske har de tidningar även i himlen

Idag har Sverige fått ta del av mina barns historia. 

Jag vet att du hade varit stolt över dem. 

Småskrattat i telefonen och tyckt att jag är fantastisk. 

Men kanske har de tidningar även i himlen!

Saknar dig morfar!

Moa och Melvin i Expressen

Moa och Melvin i Jönköpings-Posten

Facebook bygger broar till det förflutna

Kväll i mörker, höstluft blandas med värmen som fortfarande kämpar för att få leva. Barn som sover på våningen ovanför, ljus som brinner på ett soffbord där en halväten ostmacka lämnats krav som en fornlämning till framtiden.

Sociala medier. Facebook. En del människor uttalar orden som om det vore en svordom. Något som tar tid, som omöjliggör och ersätter ett socialt nätverk och ett liv på riktig. Jag håller inte med. För mig är Facebook en bro till det liv som passerat. Människor som funnits som suddiga gestalter i perferin men också vänner som en gång delat allt. Skolavslutningar, rollekar där röksvampar skapade liv i spisen i en liten lekstuga i ett hörn med krusbärsbuskar. Sommarbad. Övernattningar. Långa promenader till konsum för lördagsgodisinköp. Spännande dagar i en gammal farmors sommarstuga vid en sjö med båt och egna åror.

Ibland känns det så länge sedan. Det lilla barnet finns ibland dock kvar här inuti mig och det går ut på bron och möter er som en gång fanns där. I likes, uppdateringar, delad glädje över barn som föds men också i sorg som i ord och bild ges uttryck för. Vi har ett hemligt språk. Vi som en gång var barn tillsammans delar upplevelser och minnen som ingen annan har tillgång till. Jag tror vi har osynliga band mellan oss som sammanlänkar, som bildar ett vi trots att det för länge sedan blivit ett dom.

Trots att vi kanske aldrig ses, aldrig aktiv pratar med varandra. Så fortsätter våra liv i paralella banor och det är med glädje som jag följer er på avstånd.

Ögonblick av sommar

Vi delar en framtid

Mörkret ligger tätt runt min hus. Sommaren har passerat med en väldig fart och livet jag delar med min familj har varit snälla emot oss.Luften står stilla, värmen ligger kvar över min värld ett litet tag till. Är tacksam för mitt liv. För det liv jag lever. För stunder jag får dela. För händelser jag får uppleva. För möten med människor som färgar min syn på livet. 

Vi är alla en del av varandras framtid.

Låt oss göra denna resa tillsammans.

Som solen

Solen sänker sina stålar. Vaggar oss till ro. Vind i håret och moln som omfamnar oss lämnar nu plats för mörkret att träda in. Kanske vill vi alla vara som solen hela tiden, vara den som sprider värme och ljus, som älskas och som uppskattas av alla. Men kanske ligger inte solens storhet i dess förmåga att skina utan i att den ibland drar sig undan så att även molnen får en chans att glänsa...

I lugnet andas jag

Ibland är det så lätt att bli sittande framför datorn. Tid och rum försvinner. Klockan tickar på. Samvetet och förståndet säger till mig att det är dags att sova för länge sedan, men lugnet som just nu sprider sig i nattmörkret får mig att stanna ytterligare en stund. När familjen somnat finns det plötsligt tid för mig att vara jag. Att få skriva, andas, känna. Vara i det som är precis just nu för stunden. Dagarna är så intensiva. Världen pockar på min uppmärksamhet. Livet fylls av just liv. Men nu, precis just nu står min värld stilla och där i lugnet andas jag.

Älskade barn

Natten sänker sin vila över staden. En måne på himlen ser ner på oss från en klar horisont där solen nu gått ner. På övervåningen sover barnen. En del av mig som lever vidare. Växer. Lär sig nya saker. Ler, dansar, hjular på en nyklippt gräsmatta. Ser fram emot ett sommarlov, räds nya utmaningar. Älskar, kryper ihop gråter mot min axel när livet där ute blir för svårt.  Önskar så att jag alltid kommer kunna vara där och skydda. Linda in dem med bomull. Se till att deras hjärtan aldrig kommer att riskera att brista. Lär dem leva, det är min plikt som förälder att lära dem leva. Se livets ljusa, finnas där när livet gör ont. Älskade barn- så länge livet räcker till så finns jag här.

Solsken i barndomsland

Ute blåser sommarvindar. Solens strålar vidrör min sollapande hud. Blir varm i hela kroppen. Blir livet någonsin bättre än så här? Barnen leker med sina kompisar. Springer halvnakna genom trädgårdsslangen iskalla droppar. Tjuter av skräckblandad förtjusning. En glass...en cola på altanen. Solglasögon. Barn som skrattar. Harmoni. Stoppa tiden. Just här vill jag stanna tiden. 

Att våga välja livet när döden blir en flyktväg

Finns det drömmar i alla människors ögon. Jag vill så gärna tro det. Att vi alla står på en plats i vårt liv där vi kan se med tillförlitlighet och hopp på en framtid. Innerst inne vet jag att det kanske inte är så. Det finns barns vars längtan inte längre vågar hoppas. Vuxna som inte ser någon utväg och som i mörker famlar sig fram. Människor som inte tillåts drömma, som föds in i roller de själva aldrig fått bestämma.

Livet är för oss alla en resa och jag är så glad för att jag en gång för länge sedan ändå valde att ge min framtid en chans. Det kan kännas hopplöst, skrämmande, outhärdligt. Som om det inte längre spelar någon roll vad som händer...men det gör det. Jag lovar dig det. De spelar en stor roll för andra människor vad som händer med dig. Val kan kännas som ens egna, men att tro att de inte för all framtid kommer att påverka de som älskar dig, och som kanske på avstånd valt att bara iaktta är nog den störa livslögnen av alla. 

Så stanna. Ge dig själv en chans.En möjlighet till en framtid. En vacker dag så kommer du ändå att få dina änglavingar- fram tills dess är det inte tid för dig att flyga! 

Morgonstrålar

Daggen ligger som en matta över gräset. Barfotabarn smyger runt husknuten, nöjda över nattens äventyr. Solens strålar vidrör mitt morgontrötta ansikte. Välkomnar mig till en ny dag.

I drömmarnas trädgård

I trädgården är tältet på plats. Kvällsljuset blandas med barns förväntningar. Tätt intill varandra somnar världen. Ljud på avstånd vittnar om andras verklighet.

Men här i vår lilla trädgård råder äntligen frid.

När stadsborna kom till landet

 Att se lyckan i barnens ögon när de för en dag fick komma ut på landet är obeskrivlig. Det är så lätt att boka in den ena nöjesparken efter den andra. Att fylla det kommande sommarlovet med Pippifigurer, berg- och dalbanor, utlandssemestrar och banklån för att ge sina barn den totala semesterupplevelsen. I går insåg jag att sommarlyckan finns så nära inpå knuten. Att få plocka ägg, mata kreatur och få ha en hund vid sin sida fyllde barnen med en glädje som jag nog förr aldrig skådat. Att få sitta på flaket efter en fyrhjuling och skumpa runt, mata hönsen och faktiskt våga sig fram och klappa djur som de knappt aldrig förut sett fick dem att se en annan del av livet. Vi vill alla ge våra barn det bästa och tror kanske många gånger att lycka förutsätter pengar.

Moa plockar ägg för första gången. 

Flera av äggen är fortfarande varma.

Undrar om hon ska våga sig fram...

Melvin matar fåren. Bakom sin mamma gömmer sig en liten Otto 

som bara är en vecka gammal.

Moa vågade sig fram tillslut och fick nya vänner.

Lycka att ha en vän!

En ko eller nått...

Barnen önskade att det gick att köpa åkband till denna attraktionen!

En kompiskram med Felix framåt eftermiddagen.

I denna stund förstår jag hur fel jag haft. Barnen längtar tillbaka. Drömmer om ett liv på en lantgård. Sol, en ko på bete, och en eftermiddagslur i en gammal hamock i en syrenkantad trädgård fyller min stressade mammakropp medsommarfrid.

I omtänksamhetens spår

En ung man med bakåtslickat hår och musik i öronen reser sig, lämnar sin plats för damen med den ljusa sommarkappan. De ler i samförstånd. Vem har sagt att världen förändrats? Än lever respekten.

Färdas mot framtiden

Människorna bygger drömmar, färdas mot nya mål. Skapar en framtid.

Att förstå sin omvärld

Världen utanför. Ibland så svårt att förstå människorna. Ibland undrar jag om vi talar samma språk. Vi tittar på varandra, men ser vi? Natten omsluter mig. Somnar nära. Där du är vill jag vara. Vilar tryggt i din famn.

I kvällsljuset andas jag

Det är kväll. Ute ligger doften av sommaren som ett daggtäcke över fälten. Det är fortfarande ljust fast timmen redan slagit tio slag. På avstånd fåglar som sjunger sin godnattsång för världen, i fönster lyser ännu lampor och vittnar om rörelse. Tv-apparater, snusande barn i vila för natten.

Världen tycks stanna. 

I kvällsljuset andas jag. 

Lever i tacksamhet.

Ett sista farväl

När en gammal man lämnar sitt liv står jag med mina nakna fötter i gräset en valborgsmässoafton och blickar upp mot himlen. Konstigt nog kommer det inga tårar. Jag känner egentligen bara lättnad. Det som hände, hände. Men inom mig känns det ändå ok. Jag tror att du var färdig nu. Att du längtade efter den tid som var för länge sedan. En tid när fiskarna lekte intill dina hemmagjorda fiskedrag, en tid när dina fötter trampade upp stigar i blåbärs- och lingonrisens snår, en tid när en varm famn väntade på dig om kvällen, och som omsorgsfullt lagande frukost till dig när morgonen knappt hunnit gry.

Det här är mitt farväl till Dig. Jag unnar dig en annan tid.

Älskade Morfar...nu har du din frihet igen...

All kärlek jag förmår

Den lilla människan med de klokaste tankarna ligger tätt intill mig om kvällen.  Ser på mig och  lägger sin hand på min panna i omtanke om hur jag mår. Jag ser in i hennes kloka blåa ögon som tåras i förtvivlan över att hon är rädd för vad andra ska tycka, tänka och säga. Hon är orolig för sommaren. Vill inte visa sig i baddräkt eller låta någon ens få ana eksemen i hennes benveck. -Mamma, jag vill ha vacker hy som alla andra. Hon gråter. Hon skäms. Vill dölja det som hon tror inte omvärlden klarar av att se. Det gör ont i mammahjärtat att se henne gråta. Lovar att vi ska smörja så ofta vi kan för att huden ska få möjlighet att läka. Hon är så medveten. Medveten om livet. Om de ideal som florerar och som påverkar oss mer än vi kan föreställa oss. Som mamma önskar jag att jag kunde lägga en skyddande hinna över hennes älskande hjärta så ingen någonsin ska få möjlighet att ge henne sår. Försöker rusta henne för en framtid. Bygger sköldar av kärlek. Ger henne redskap för en kommande ungdomstid.Sår frön av självförtroende. En dag hoppas jag de kommer att blomma. Ger henne all kärlek jag förmår. Ikväll är hon liten, somnar i min famn.

Dikeskörning

Att stå  ut med sig själv. Ja ibland är det svårt. Sockret har ett järngrepp om mig och just nu känner jag mig bara så ledsen. Det har gått så bra. Varit sockerfri i nästan ett halvår. Trodde verkligen aldrig att jag skulle falla tillbaka. Nu står jag här fortfarande kvar på vägen men med en del dikeskörningar  de sista veckorna med en bil full av bucklor och det känns som en omöjlighet att påbörja en säker resa igen.

Att göra det som jag mår bra av. Borde vara så lätt. Ändå gör jag precis tvärt om. Trött på mig själv. Göra om, göra rätt!

En morgondag

Solen skiner mellan molnen som ständigt lurar bakom hörnet. Sprider sitt budskap om att aldrig någonsin ge upp. Kämpar för sin existens, för sin rätt att vara, för att synas. Att tillåtas glänsa. Hur mörka molnen än må vara så kommer det att komma en dag, en stund, en timma, en minut, en sekund där ljuset brister igenom och där i solljusets sken speglar sig en morgondag.

Tillsammans möter vi världen

Så har solen gått ner. Mörkret omsluter mig, mitt hem, mitt nu. Inte barndomens skrämmande mörker utan vilans mörker. Jag känner mig trygg här. Lugn. En aning sorgsen, men lugn.

Det är mycket som händer runtomkring mig nu. Livet tar plötsligt nya vägar som öppnar upp nya möjligheter till utmaning och nya möjligheter till möten. Där växer jag, formas till den jag är men också till den jag drömmer om att vara.

Livet är skört. Jag är tacksam. Tacksam för varje dag jag får dela, för varje dag som jag får vakna till en ilsken väckarklocka trots att timmarna av sömn varit allt för få, för motsträviga barns skrik, för regnet som öser ner över mig när jag glömt paraplyet hemma, för att få vara, få finnas, andas och leva är jag för evigt tacksam.

Att få förtroendet att finnas nära andra i situationer som är svåra, där hjärtan brister av längtan och sorg, men som hålls ihop av kärleken, är bland det finaste någon kan ge mig. Jag har två fantastiska arbeten. Jag är på rätt plats, jag vet att jag är på rätt plats, i slutänden kanske alla sår, sorger och svårigheter är det som ger oss vingar och mod att våga flyga.

Vi skapar en framtid... tillsammans möter vi världen...

Eftertänksamhet

Ibland tar orden liksom slut. De stannar här på insidan. Far runt inuti min kropp och kanske väntar de på att en dag bli publicerade. Tills dess förblir tystnaden.