Berövad trygghet

Höstlöven har börjat falla. Min son har blivit stor och börjat i förskoleklass, men han är fortfarande liten. Tiden efter sommarlovet har varit spännande men också skrämmande för honom på flera sätt. Nya människor, nya kompisar, nya rutiner. Men med tiden har tryggheten nått honom. Han har slutat att gråta på kvällarna. Han vinkar om än inte glatt i fönstret så gör han det ändå med känslan att han är trygg där han är. Vi har kunnat andas ut och med lugn och tillförsiktig kunnat gå till våra arbeten och vetat att han skrattar, leker och lär för livet. Tillsammans med sina klasskamrater har han utforskat skolgården. Lärt sig gå armgång, spelat fotboll på rasten, byggt osynliga staket som han vet att han inte får passera.

Ikväll har han gråtit sig till söms. Ryggar tillbaka när vi går längs cykelvägen och vill i panik försvinna när en hund kommer inom synhåll. Han vill inte längre gå till skolan, oroar sig för rasterna. Vågar inte längre gå till lekparken på skolgården. Han är arg. Ledsen. Förtvivlad. – Mamma, jag bara vinkade och sa hej! Han brister ut i gråt. – Sedan slet sig hunden och sprang mot mig. Jag sprang också men hunden kom i fatt mig mamma. Han var så stor. Han hoppade, skällde och slickade mig på halsen. Mamma jag vill aldrig mer gå dit!

I min vuxna hjärna så kan jag förstå att hunden aldrig ville honom något illa. Men det gör ont i mitt mammahjärta när jag inte lyckas förmedla det till min son.  Det som inträffade den där eftermiddagen på skolgården när en kvinna passerade med sin hund har satt djupa traumatiska spår i min lilla 6-åring. Han hade sin pappa en bit bort som kom till undsättning och drog bort hunden. Han höll om den skakande lilla pojkkroppen. Av naturliga skäl blev han arg, för det är så vi föräldrar reagerar när våra barn är i fara.

Jag har full förståelse för att hundar ibland rymmer. Men jag förväntar mig och kräver av dig som har en hund i sitt hem, att ni har styrkan som krävs att hålla er hund om den börjar dra, och inte släpper taget om kopplet och istället låter den springa.  Ni kanske vet att det är världens snällaste hund men det vet inte vi. Det visste inte min son. Kanske har den här händelsen satt spår i honom för livet. Vi har nu en lång väg att vandra för att ge honom sin trygghet tillbaka. Hundar finns överallt i vårt samhälle och de sprider så mycket glädje. Jag önskar av hela mitt hjärta att min son en dag ska kunna uppleva den känslan igen!

Skolgårdarna tillhör våra barn- har du inte kontroll över din hund förväntar jag mig att du aldrig mer passerar där. Eller som min lille kille sa precis innan han somnade ikväll. – Mamma jag tycker hundägaren ska köpa en Chihuahua istället, eller träna sina armar!

(Bilden är sedan i somras.).