Tillsammans möter vi världen

Så har solen gått ner. Mörkret omsluter mig, mitt hem, mitt nu. Inte barndomens skrämmande mörker utan vilans mörker. Jag känner mig trygg här. Lugn. En aning sorgsen, men lugn.

Det är mycket som händer runtomkring mig nu. Livet tar plötsligt nya vägar som öppnar upp nya möjligheter till utmaning och nya möjligheter till möten. Där växer jag, formas till den jag är men också till den jag drömmer om att vara.

Livet är skört. Jag är tacksam. Tacksam för varje dag jag får dela, för varje dag som jag får vakna till en ilsken väckarklocka trots att timmarna av sömn varit allt för få, för motsträviga barns skrik, för regnet som öser ner över mig när jag glömt paraplyet hemma, för att få vara, få finnas, andas och leva är jag för evigt tacksam.

Att få förtroendet att finnas nära andra i situationer som är svåra, där hjärtan brister av längtan och sorg, men som hålls ihop av kärleken, är bland det finaste någon kan ge mig. Jag har två fantastiska arbeten. Jag är på rätt plats, jag vet att jag är på rätt plats, i slutänden kanske alla sår, sorger och svårigheter är det som ger oss vingar och mod att våga flyga.

Vi skapar en framtid... tillsammans möter vi världen...