John Blund måste ha missat bussen!

Klockan är snart halv tolv och Melvin är forfarande vaken. Han har kommit in i puberteten en aning för tidigt och jag är rätt trött på att han leker tonåring och vänder på dygnet. I morse sov han till halv elva till följd av att han är uppe och krälar på nätterna. Skönt kanske någon tycker. Ja, det hade varit underbart med sovmorgon men nu ser ju inte min verklighet ut på det viset, då hans treåriga syster ska till dagis och för övrigt även fungerar som familjens morgonalarm!MAMMA!!! JAG VILL HA VÄLLING!!!!!!!!!!!NU!!!!!!!!!!!

Kvällarna är så viktiga när man har barn. Åtminstone så är det så för mig. Det är då som man hoppas på lite lugn och ro och tid för sig själv. Jag vet också att man inte kan kräva det som småbarnsförälder då det är ett dygnet-runt-jobb. Men önska sig och drömma kan man ju alltid göra.

Har jag glömt bort att det finns en värld där utanför?

Det här med dagisbaciller. Ibland känns det bara så tröstlöst. Moa fick med sig maginfluensan hem ifredags och sedan har den spridit som som en löpeld i vårt hem. Det är inte roligt med magsjuka barn och det är definitvt inte roligt att vara en magsjuk förälder! "suck"

I morgon ska vi tenta av första delen av psykologin. Jag har försökt att plugga så gott jag kan och hinner med. Har koncentrerat mig till det som sagts på föreläsningarna och ber om att det ska räcka hela vägen fram. Vill verkligen bli godkänd på den här kursen nu så jag inte behöver ha den hängande över mig längre.

En gammal barndomsvän kommenterade min blogg på msn här om dagen. Han tyckte den var totalt urtrist med allt tjat om barn hela tiden. kanske tycker han det för att han själv aldrig fått uppleva det.

Har inte haft en medveten tanke om att det ska vara det jag ska skriva om, men innsåg när han sa det att det verkligen är så. När man blir förälder så upptar det nog hetl enkelt nästintill all ens tankeverksamhet. Frågan är om det beror på att det helt enkelt inte finns tid och plats för andra tankar och saker eller om det är så att allt annat blir ovesäntligt? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det så att jag bara blivit inskrängt och gammal och glömt bort att det finns en hel värld därutanför!?

En massa tankar utan något som helst sammanhang

Fredag idag. Christian jobbar kväll och jag sitter här och fördriver tid som jag egentligen inte har. Borde plugga. Har hängt på en psykologikurs på högskolan nu som jag inte blev godkänd i förra året. Måste göra en omtenta och det känns bra att gå på alla föreläsningar för att göra detta lite mindre krävande i alla fall. Går med den klassen som till hösten kommer att bli min klass. Känns lite konstigt men jag tror att det kan bli bra.

Att vara "tillbaka" i skolan är roligt, men det känns lite konstigt. Så länge sedan men ändå så påtagligt nära. Känns konstigt att inte vara gravid där längre...var ju gravid i princip hela mitt första år.

Jag saknar fortfarande att vara gravid och jag tror att jag nog alltid kommer att göra det. Är lite ledsen över att den tiden är förbi. Att den aldrig mer blir min tid. Men visst har Christian rätt egentligen när han säger att jag har två underbart fina friska barn som jag förhoppningsvis ska få följa resten av mitt liv! Men jag känner mig ändå ledsen över att det där magiska skimmret aldrig mer kommer att lägga sig över min person.

P-piller illamåendet har nu släppt. Började med att ta pillrena på kvällen istället och helt plötsligt så blev jag normal igen. Trist att godissuget återvänt så nu går jag väll snart upp de där kilona som jag lyckades bli av med. *suck*

Fick en utmärkelse av en vän idag och det gjorde mig så glad. Hon tycker att jag har en fantastisk mammablogg och det är alltid roligt att bli uppskattad. Tack så mycket Sandra!

Vet inte vad jag ska skriva om idag egentligen. Känns lite som att min blogg idag blir precis just en sådan som jag själv inte förstår meningen med att läsa. Försöker annars hållla mig till att skriva saker som jag tycker är viktiga eller som kan ge någon annan person där ute en tanke. Kan tycka att bloggandet om att man ätit köttbullar till lunch, målat tånaglarna eller tryckt i sig en kanelbulle på statolil kan vara rätt så ointressant. Men kanske är det så att det är det som bloggandet i själva verket handar om. Men jag efterlyser mer tankar och åsikter där ute. För jag vill veta vad ni tänker snarare än vad er fysiska person gör! Era tankar är viktiga! Dela dem med oss, och våga stå för det som är viktigt för er!

En ängels födelsedag

22 januari. För alltid ett datum som känns i mitt hjärta. Den glädjande nyheten om än lite chockartat, att våra barn fått en liten liten kusin under natten. En liten flicka vid namnet Esther. Om än åtta veckor för tidigt så var glädjen så stor. Glädjen böts strax ut mot oro. Mot rädsla, mot hopp och tillslut mot sorg. Det fanns inte längre ord utan bara en massa tårar och förtvivlan över att barn kan dö. Så orättvist visade sig livet vara.

Det har gått ett år nu. Idag skulle lilla Esther haft sitt första födelsedagskalas. Förundrat fått smaka på tårta, prasslat med inslagningspapper. Frågorna är många. Undrar vem hon skulle varit lik. Om hennes ben hade burit hennes kropp eller om hon stapplande hade försökt att resa sig upp mot möblerna i vardagsrummet.

När jag talade om för Moa att Esther i himlen fyller år idag undrade hon glatt om vi skulle sjunga och äta tårta. Hennes ögon blev så ledsna när jag talade om att Esther inte kan äta tårta med oss. Vi får se om hon i leken under dagen sjunger må du leva, hurra, hurra för fulla muggar som hon brukar göra. För även om hon inte finns hos oss så finns hon i våra tankar idag.

Om jag hade haft 1000 gasbalonger så skulle jag släppa dem utanför vår dörr och låta dem fara upp i himlen och pryda hennes himlatak. Kanske är det även som Hanna många gånger sa när hon var liten. Att gammelmorfar Arne bakar tårtor i himlen och han tillsammans med Inga ser på när Esther får blåsa ut sitt första födelsedagsljus!

Lotta och Jonas. Ni finns hos mig idag.

Klänning, bröllop och bridezillas

Kväll igen. Snart natt. Tänk om man kunde stanna tiden och få kvällen att bli längre. Så mycket som jag borde göra. Så mycket som jag skulle vilja göra. Men tiden rinner ur mina händer och jag får vara glad för de sandkorn som jag lyckas att fånga och göra något av.

Idag har jag provat och beställt den klänningen som jag ska ha när jag gifter mig. Den var lika fin i verkligheten som på bilden och den passar verkligen mig. Tror att jag kommer att känna mig vacker i den. Kommer även att ha en cape över om det är lite kyligt ute. Som på bilden men mörk, djup blå. Både klänningen och Capen är ifrån ett smålänskt företag som heter Yala. Bilderna är tagna från deras hemsida. www.yala.se

Det här med att planera sitt bröllop. Att åka land och rike runt för att hitta den perfekta klänningen, rätt nyans på servetterna och kväll efter kväll prova att vika dem till olika figurer för att säkerställa att allt och då menar jag precis allt är planerat i detalj. Doftljus på toan, hjärtformat ris och pressade löv till bordsdukningen flera år i förväg. Jag kan bli så trött på sånt. För den ena sidan i mig känner att det borde vara så man ska göra. Men jag är absolut inte sådan som person. Jag hittade min drömklänning på nätet och blev förälskad när jag provade den. Ser inget behov av att leta efter ännu fler för att sedan bestämma mig för vilken jag ska ha. Men vi är väll alla olika och måste få vara det. Jag tror bara att många människor ibland glömmer bort varför de gifter sig och att löftet och kärleken till mannen eller kvinnan blir en biroll i alla prylar och saker som man måste ha. Ibland kan min spotana tanke vara att om alla bridezillas skulle lägga ner lika mycket energi och vara lika petiga och kräsna i valet av man, som de är i valet av fyllning i sin tårta tror jag att man skulle kunna undvika en hel del skillsmässor i framtiden.

De döda barnen i Gaza

Köpte aftonbladet idag. Väldigt sällan som jag gör det nu för tiden. Blir mest att jag läser den på nätet. Men när vi stanande på macken idag på väg mot vårt utflyktsmål med barnen och bilen skulle tankas passade jag på att skaffa lite underhållning inför bilresan.

Det första jag möts av är bilden på tre döda barn på ett kallt stengolv med en förtvivlad fader halvsittande på golvet ihållandes av sina släktingar för att han inte helt ska falla samman. Min första reaktion var. Hur kan de publicera detta!!! Men när mina ögon börjar läsa artikeln så aftonbladets chefredaktör skrivit så förstår jag plötsligt. Han skriver att de valt att publicera för att vi ska bli arga och reagera och hjälpa barnen i Gaza och inte för att få oss att känna oss illa till mods. Det är så verkligheten ser ut och den kommer inte att bli vackrare för att vi i vår trygga lilla del av världen inte vill ha osmakliga bilder av döda människor till lunch.

Tårarna bara rann på mig när jag läste om denna familjs historia. Samtidigt som jag blev så arg. Hur kan något sådant här få pågå? Om jag slår någon på käften på stan så döms jag förmodligen till böter och skadestånd, dödar jag min ovän så får jag fängelse. Dödar jag däremot 365 barn i Gaza iklädd ett lands uniform så händer inte ett jävla skit. Kanske blir jag till och med hedrad som krigsveteran någon någon i framtiden! Det gör mig illa mående! Sättet som man för krig på idag är så jävla fegt. Man kan sitta i ett helt annat land. Drickandes kaffe och med en kanelbulle i handen och trycka på en löjlig liten knapp som gör att programerade raketer far iväg...man behöver inte längre se skräcken i ögonen på de människor som blir projektilernas mottagre. Barnen vars lemmar faller i småbitar, blod, skrik. Vanmakt. Om man nu ska kriga, och om man nu ska döda någon annan människa så ska man göra det inom sitt eget synfält och tvingas leva med konsekvensernas bilder på sin näthinna resten av livet!

På en landyta som är fyra gånger mindre än öland bor 1,5 miljon människor. 2/3 av dessa är barn under 18 år. Hur kan man skjuta raketer mot en land som till största delen består av barn? Och hur många av den återstående tredjedelen är gamlingar?

Jag saknar ord för det som händer. Vet inte hur dessa människor någonsin ska kunna leva ett normalt liv igen om de nu överlever. Ingen ska behöva uppleva det som de tvingas genomleva och jag är så oerhört ledsen för att världen är så ond som den i själva verket är!

Lyckligt lottad är jag när jag sitter här med en påse jordnötsringar och irriterar mig på dåliga låtval i körslaget. Livets lotter faller inte rättvist. Men att spädbarn ligger döda på ett kallt stengolv i ett bårhus pga av vuxnas idiotiska konflikter finns det ingen som helst godtagbar förklaring till!

En orolig mammasjäls tankar i natten

Moa mitt lilla lilla barn. Om världen kunde förstå hur mycket jag älskar dig skulle de nog också förstå min rädsla och min oro. Min ångest över att behöva utsätta dig för något som jag vet kommer att skrämma dig till hysteriska skrik och fastklamrande armar runt min min hals.

Moa ska operera bort sina halsmandlar. Vilket på många sätt och vis är positivt för både henne och för hennes närmsta omgivning och sängkamrater. Det vill säga mig och Christian. Hon har alltid snarkat mer eller mindre. Men det sista halvåret har det verkligen blivit än mer uppenbart. Många nätter slutar med att jag ligger i Moas lilla juniorsäng som inte ens är fullängd, Christian på soffan och Moa nergosad i vår dubbelsäng lyckligt ovetande om hur irriterande även en liten flickans ständiga snarkningar i ens mammas öra i själva verket är. Dessutom så vaknar hon väldigt ofta på nätterna vilket i sig tyder på att hon har det jobbigt med andningen när hon sover.

Operara bort halsmandlar gör man hela tiden. Läste någonstanns att det är den vanligaste operationen i världen som man gör på barn. En rutin för de som arbetar med det. Dödsångest för de föräldrar som ändå måste ta ett beslut om att låta ens barn sövas ner, utom all föräldrakontroll. Att lämna sitt barn helt i någon annans händer är svårt...i alla fall för mig.

Kanske hade min ångest över detta som ska komma inte varit full så stark om jag inte viste hur rädd min lilla tjej är för läkare. Nu pratar vi inte vanlig rädsla, utan hon är verkligen fobisk livrädd för allt som har med sjukhuspersonal att göra. Ser framför mig ett skräcksenario där vi kommer till op-avdelningen på morgon och Moa ullständigt flippar ur. Där vi med våld får hålla hennes kämpande kropp för att vi vet att detta är det som blir för henne. Att hon ska tvingas in i en sömn där hennes sista tanke innan hon somnar är ren skräck.

Att söva ett barn är alltid en risk...det är de orden som ekar mest inuti mitt huvud. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med att Moas sista minuter i livet var en kamp emot det som vi av kärlek utsatte henne för om något skulle gå åt skogen fel.

Vi har i alla fall fått en remiss til lekterapin på sjukhuset där de ska jobba med hennes rädsla nu innan operationen. Vi ska dit på vårt första möte med henne nu på fredag. Jag hoppas verkligen att de ska kunna hjälpa henne.

Det är en ledsen mamma som sitter här framför datorn ikväll. En orolig mammasjäl som innerst inne vet attt det här kommer att gå bra, men som trots det ändå har en stor klump i bröstet. För hur ska jag få henne att förstå att det vi gör är för hennes skull!?

P-piller och viktnedgång

Så trött på dessa p-piller! Skulle inte de göra mitt liv lättare! Mår fortfarande fruktansvärt illa av dem. Som att vara gravid utan att ha en belöning att se fram emot. Hoppas fortfarande på att det ska bli som läkaren hoppas på. Att biverkningarna ska släppa och gå över. Men ska jag vara ärlig så är mina förhoppningar inte särskilt stora!

Ska man se något positivt med det hela är det väll att jag tappat 6.5 kg på de fem veckorna som jag ätit pillrena. Men frågan är om det är värt priset jag fått betala. Jag trodde att man brukade gå upp i vikt att hormoner, men med tanke på hur skruvad min kropp är inom detta område så är det väll självklart att just jag får den biverkningen som drabbar färre än var 10 000 person. Tur är väll att jag har lite att ta av efter barnafödandet. Blir dock lite jobbigt om jag ska fortsätta äta dessa piller i 20 år framöver med tanke på att jag kommer att väga 22 kg om ett år! ;-)

Hur håller man kärlekslågan brinnande?

Lördag igen. När man går hemma så spelar liksom veckodagarna ingen roll längre. Christian jobbar treskift, kanske att det hade varit annorlunda om han hade haft ett vanligt måndag till fredag jobb. Antar att helgen hade blivit mer helig då. Nu är det bara ännu en dag som tickar på i långsamt tempo. När Christian inte är hemma så går tiden så långsamt. Jag älskar att vara med mina barn, men visst välkomnar jag kvällen med öppen famn så jag får vara ifred och göra det som bara jag vill, och detta utan att bli störd.

Att leka affär, klappa lotsashundar, rita monster och vara sjuk för 500 gången denna vecka har sin charm, men inte hela tiden. Kanske efterlyser jag "ett eget liv", jag vet bara inte vad det skulle innehålla. För det är ju det här livet som jag tackar gudarna för att jag får leva. Min familj betyder nästan allt för mig. Men det betyder inte att man inte får längta efter egentid och lugn och ro.

Jag saknar min tid med Christian. Den vi hade en gång för länge sedan innan våra liv berikades med barn. Dagarna i sängen med mys och film. Musiken som ständigt spelade kärlekslåtar i vår cd-spelare och som fick mina ögon att tåras av lycka. Att bara få vara nära varandra utan snarkade barn som bakgrundsmusik och en tioåring som rätt som det är kan sticka in sitt huvud i vårt kärleksliv. Antar att rätten till ett privatliv försvinner när man har små barn. Ibland kan jag till och med tänka tanken att det är helt otroligt att det finns föräldrar som faktiskt har lyckats bli gravida om och om igen! Måste man inte ha sex för att bli med barn!?

Tiden...orken...hur gör ni andra. Vilken är den magiska formlen för att hålla lusten och kärlekslågan brinnande!?

Krig- ett helvete på jorden

Det var länge sedan jag skrev nu. Kanske har mina läsare redan glömt bort mig. Mina tankar snurrar i kapp med allt snor som nästan får mina trumhinnor att gå sönder. Ett evigt tjutande ljud i mina öron gör mig snart tokig. Förkylningarna kommer oftare än de går ut från familjens lilla radhus. Kan vi inte bara få vara friska någon gång, och helst allihopa på samma gång!?

Det här med krig. Jag blir så förbannad. Kanske är det för att jag inte riktigt kan förstå, och kanske är det för att människorna som i panik skriker ut sin rädsla in i mitt tv-rum utsätts för saker som mitt mammahjärta inte ens vågar tänka på. Barn som såras, ser sina föräldrar och syskon dö. Raketer som inte skjuts upp i himlen för att beskådas av förväntansfulla ögon på nyårsafton utan för att döda. Döda någons man. Någons mamma. Någons barn. Någons älskade älskade barn.

Jag skulle verkligen göra vad som helst i hela världen för att beskydda mina barn. Men vad gör man när allt man kan göra är att springa och hoppas att man inte tappar taget om sin lilla dottershand? När man inte ens kan skaffa vatten eller lova sitt barn en god natts sömn utan kylan som smeker sin närvaro över barnakroppen?

Jag är så tacksam. Så tacksam och så förtvivlat ledsen över att inte alla barn får ha det som mina. det som händer i Gaza och i Israel måste vara ett helvete på jorden och hur krig kan vara lagligt kommer för mig alltid att vara en gåta.