Tårtkalas

Allt smakar så mycket bättre när man får äta det själv!

Bordsskick?...Det kanske kommer med tiden.

GRATTIS CHRISTIAN!

Idag fyller min älskade Christian år. Ett stort Grattis till dig!

Marsvinsvakt

Grannen är på semester och vi tar hand om deras lilla Marsvin.

Moa är just nu världens lyckligaste marsvinsvakt som tar sitt jobb på största allvar. Trot eller ej, marsvinet har till och med fått henne att be om att också få äta en morot. Hur ofta händer det!?

Husbil

Jag och Christian brukar skoja om att vi ska köpa husbil när vi blir pensionärer. Satt och kollade runt på blocket idag och inser att om man ska ha en skaplig husbil som inte gått allt för långt får man ge nästan 700 000kr.

Tanken som slår mig i det ögonblicket är. - Vem sjutton köper en husbil för 700 000kr? och om man nu gör det, bor man i den jämt då eller har man den som semesterbostad fyra veckor om året?

Man behöver ju inte vara mattesnille för att räkna ut att man kan åka på rätt många utomlandssemestrar, eller bo på lyxiga hotell rätt många nätter för de pengarna!

Så nu har jag ångrat mig. När jag blir pensionär ska jag bo massor på hotell och njuta av förstaklassiga frukostbufféer för dom pengarna istället!

Dags för undersökning!

Svara gärna på frågorna i mina två undersökningar!

Melvin

Stolt liten kille i syrrans fina diadem!

Bröllopsångest

Bröllopsångest. Har alltid skrattat åt dem som stirrar runt och har panik över klänningen, maten och servettvikningen. De som lägger ner timme efter timme efter timme, år in och år ut för att skapa det där perfekta som de så desperat försöker eftersträva.

Jag är inte sådan...trodde jag. En morgon vaknade jag upp kallsvettig med panik i blicken.

- CHRISTIAN! VI HAR KÖPT FEL RING!!! En något sur Christian satt bredvid mig vid frukostbordet och jag kände mig så dum och ångesten var så intensiv att jag inte kunde få i mig en tugga.

Ringde upp smyckeaffären och ursäktade mig lite besvärat. Tänkte att jag måste ta risken att bli fullständigt idiotförklarad. Jag kan verkligen inte leva resten av mitt liv med fel ring! Mot min och framförallt Christians förvåning så gick de med på att ta tillbaka ringen med gravyr och allt. En ny ring är nu beställd och ångesten är borta.

Något ska man väll ha ångest över innan man når altaret. Verkar nästan som att det hör till. Får väll vara tackam så länge det är valet av ring som får mig att flippa ur, och inte valet av min blivande man!

Det här med trotsåldern

Trotsåldern. Ja vad är det egentligen? Så fort man pustar och tycker att sitt barn är jobbigt är den naturliga och självklara förklaringen att hon är i trotsåldern. Det konstiga är att alla åldrar verkar tillhöra trotsåldern.

Men finns det saker som är specifika för vad som ska ingå inom trotsets ramar?...när är det en naturlig del av utvecklingen? När är barnet dumt på riktigt, och när är det mina brister som förälder som förorsakar detta kaos av ständiga intriger på hemmaplan?

Trotsåldern...ja ni...kanske är det där hon befinner sig min lilla Moa som stundtals driver mig till vansinne. Som får mitt blod att koka i frustration över att inte bli lyssnad på. När hon för femteelfte gången är dum mot sin lillebror, vägrar klä på sig, välter mjölkförpackningen vid matbordet och tycker att min mat är äckligast i hela världen.

Men så kommer kvällen och lugnet in i mitt liv. Plötsligt så hör jag tassande små fötter som halvt sovande och halvt vaket springer ifrån sin säng för att finna den hon söker, den hon känner trygghet hos. Mig. Sin mamma. Allt är förlåtet och hennes lilla kropp somnar tätt intill ett trött men älskande modershjärta!

Med kärleken som drivkraft

Pratade med min gamla morfar på telefonen idag. Han lät ledsen och mådde inte bra. Plötsligt så small det till. Jag tittade mig omkring och undrade vad barnen nu hade rivit ner, men fann inget. Tittade till mina kastruller med mat som stod på spisen och till min förvåning så hade glaslocket exploderat och bildat ett kärleks konstverk som är så fantastiskt vackert.

För mig blev det en symbol för livet på något vis. Har man bara kärleken som drivkraft så rasar inte allt för att det blir sprickbildningar efter vägen.

Grattis Anna 30 år!

GRATTIS! GRATTIS! GRATTIS!

När jag konfirmerade mig så var hon en av konfirmandassistenterna. Efter det har hon varit min bästa vän. 16 år har vi kännt varandra nu. Här om dagen så fyllde hon 30 år, och när hon i dagarna kom och hälsade på så passade jag och barnen på att fira henne. (Hatten var inte Annas egen idé, men är det kalas så är det kalas)

Ett stort Grattis och många hurra till en underbar Anna som betyder massor för mig.

Moa var snabb med att erbjuda sin hjälp att öppna födelsedagspresenten. Efter det var det dags att blåsa ut ljuset. - Anna, fyller du ett?, undrade Moa förvånat. -Nej men tårtan är för liten för att ljusen ska få plats, kom snabbt som ett mumlande svar.

Har sålt en del av mina barns historia

Plötsligt så kommer den dagen då man inser att barnen faktiskt börjar bli stora. Babybubblan spricker och världen där utanför kommer med snabba steg emot mig igen. Tiden går så fort. Minnena verkar aldrig blekna.

Den där totala lyckan när jag fann min vagn i affären. Hur jag smekte mina händer över dess tyg, längtandes efter den där lilla Frallan där inne. Hur jag gick fram och tillbaka i vår hall körandes gossedjur till sömns, drömmande ögon som visste att snart skulle mitt älskade barn ligga där i. Stoltheten i de första turerna på stan där hela världen kunde ha fått se mitt lilla underverk.

Nu är den borta. Vagnen. Idag har jag sålt den till en annan drömmande mamma. Känns konstig. Sorligt på något vis. Försöker förklara för dem som inte själv är mamma, med det är svårt. För jag innser ju själv hur absurda mina känslor är. Det är en pryl jag har sålt. En vagn. Inte mina barn. Ändå så finns det en viss udd av sorg där. En ledsamhet över att det som varit nu ändrar inriktning.

När ondskan kommer nära

En ung man blir mördad på öppen gata i Jönköping. Plötsligt kommer det onda nära. Blir till mer än bara en rubrik som passerar mitt synfält.

Jag blir berörd. Bilder av människor som jag tidigare mött passerar mitt filter. Undrar om det var han, eller han, eller han? Vem dog, vilka är gärningsmännen? Vad var det som hände egentligen?

Vad tänker man när man ligger där badande i sitt eget blod? Inser man att det är kört? Känner man när livet rinner ifrån än, och blir till en blodpöl under ens kropp? Är man rädd eller lägger änglarna en dimma som förband över ens själ, så att det hemska blir till ett töcken? Hur tvättar man någonsin bort blodet ifrån sina händer när man stulit någon annan människas rätt till att leva sitt liv?

Åkte förbi mordplatsen i lördags kväll. En liten liten handplockad ros låg vid sidan av vägen. Det enda som vittnade om att något hänt där. En ros har nu blivit fler.

Slås åter igen av tanken. Vem var han; tidningarnas identifierade 25 åring? En blomma, korta notiser under tidningarnas rubriker. Var hans liv mindre värt frågar jag mig själv. Var hans liv mindre värt än Therese Johansson Rojos ? Vad är det som gör att hans öde, att hans död inte är lika intressant utan bara en i mängden av alla olyckliga omständigheter som leder till tragedier där ute?

Vi kommer snart att ha glömt honom. På krogen dansar människor vidare, dricker för mycket, kysser varandra. Får glasbitar i fötterna, bråkar med ordningsmakten. Livet rullar på som om inget har hänt. Många var vi där ute i lördags som hade lyckan att fortfarande få ha våra liv kvar.

En man som ett dygn tidigare var en av oss är nu borta. I en lägenhet någonstans står ett par skor som aldrig mer kommer att få dansa...

Tips från kocken

Vad gör man inte för att få lite matro. En hönekaka, en pepparkaksform och vips så har en trött mamma trollat fram några minuters lugn vid matbordet.

Och skulle inte det fungera så blir det garanterat en hitt att pressa makaronerna genom vitlökspressen!

Och så var det det där med vett och etikett...

Har man precis kommit på att man har två små hål mitt i ansiktet som fingret passar alldeles utmärkt i så är det väll självklart att man ska stoppa in det där!

Eget rum

Nu har Melvin äntligen fått ett eget rum. Inte en dag för tidigt. Inser ju nu efteråt att jag skulle ha tagit en bild på den soptipp som nu blivit beboelig så ni kunde ha fått se vad jag slitit. Blev faktiskt väldigt nöjd med min insats att lyckas åstadkomma ett kombinerat barn och studierum på 7 KVM.

Så där sover han nu. Första natten ensam i sitt alldeles egna rum!

När begravningar blir till ett kommersiellt jippo

Blev här om dagen tillsammans med hela världen sittande framför Michael Jacksons begravning på tv 4. Ögonen blöttes upp till tårar som rann. Inte för att jag egentligen bryr mig att han inte finns längre, inte heller för att han varit någon favorit i min musikhistoria, utan för att känslan av hans ensamhet blev så stark och så påtaglig. Men hur kommer det sig att jag får denna känsla trots de 11 000 personer som fanns där, och trots de tal som ändå lyfte fram en lyckad och älskad kille.

Sorg är för mig något vackert och något naturligt. Något som ändå ger uttryck för att personen som inte längre finns varit älskad och nu är saknad. När man i direktsändning i tv väljer att "sminka bort", det som ändå visar på någon slags männsklighet för hans egentliga person blir jag illa till mods. Dolda ögon bakom solglasögon lämnar ett stort frågetecken hos mig? Är det fult att vara ledsen eller orkar man inte möta alla granskande blickar eller vad handlar det om?

I min värld har man solglasögon ute när solen skiner, som skydd för sina ögon, för att vara lite sommarläcker eller för att möjligen dölja bakfyllan som vittnar om gårdagens fest. Inte när mantar farväl av sitt barn, sin vän eller sin bror.

Michaels dotter i ett tårdrypande farväl skakade om oss hemma i tv-sofforna. Jag frågar mig, när blev ett bars sorg efter sin pappa världens egendom?

De har med all sannolikhet valt det här själva, men mitt råd är ändå, lämna dessa människor ifred så att de vågar sörja utan glasögon, på en plats där de har rätt att vara hur förtvivlade och ledsna de vill, utan kameror, utan publik.

Det var en fin konsert de visade på tv duken, ett kommersiellt jippo där biljetter sålts för miljonbelopp.

Nedanför scenen så fanns han. Michael Jackson som en rekvisita på sin egen begravning!

Foto: AP

När blixten slog ner

Åska. Visst var man väll som barn lite rädd för detta mullrande. Blixten fick man lära sig vara den farliga i detta skådespel. Men mullret. Detta rytande arga, visst var det det som skrämde? Kanske är det fortfarande lite åt det hållet. Ibland hör man om att blixten slagit ner någonstans. Men att den skulle slå ner här, 100 meter från mitt hem. Inte hade jag i min vildaste fantasi ens tänkt den tanken.

Den smällen och det ljusfenomenet som uppenbarade sig här i fredags är svårt att ens beskriva, då jag aldrig tidigare varit med om något liknande. Att Moa och Christian precis han sätta sig i bilen innan det small är jag evigt tacksam för.

Åskan har helt klart vunnit min respekt igen!

Bakom rubrikerna finns människor

När nyheterna inte längre är lika heta faller de till glömska. Människorna bakom de stora rubrikerna. Vem minns Soife Lohede idag. Tjejen som var löpsedelstoff i flera veckor. Flickan i Jönköping som tog sitt liv samma dag hon skulle vittna mot sin våldtäktsman?

Den 15 åriga flickan Tess i Stureby mordet. Hur länge kommer vi minnas henne? Hur länge kommer vi att minans barnen som idag fortfarande sitter inlåsta i väntan på rättegång för mord på en jämnårig kamrat?

Vi läser, följer med skräckblandad nyfikenhet vad tidningarna skriver. Har det kanske som morgonnöje varje dag. Som en rutin som ska få oss att vakna i lagom tempo innan jobbet. Snabbläser medan vi sitter på toa och skiter. Tänder brasan med resterna som ens knappt blivit lästa ordentligt.

Bakom rubrikerna finns människorna som för alltid kommer att få leva med artiklarna. Vårat nöje är deras verklighet. De glömmer inte. Där ute finns fortfarande två mammor och pappor vars barn hängts ut som mördare i media och på internet. Där ute finns fortfarande Tess och Sofies familjer som aldrig mer kommer att få krama om sitt barn.

Men kanske är det så att vi måste få ta det som skrivs i tidningarna med en klackspark, för vem skulle annars orka läsa det som står där?

"För tre år sedan gav jag bort min bebis"

Tänk så många livsöden det finns där ute. En del passerar, lämnar korta frekvenser av minnen. Andra når aldrig fram. Men så finns det människor vars historia för alltid stannar kvar och som lämnar spår.

Sitter och ögnar över de senaste inläggen på familjeliv. Mina ögon stannar till: "3 år sen på dagen sen jag gav bort min bebis".

Den här kvinnan blev en kväll våldtagen när hon gick hem på kvällen. I vecka 23 märkte hon att hon var gravid med sin våldtäktsman. Hur hanterar man det? Hon födde barnet men hade redan innan bestämt sig får att lämna bort det. Hon höll aldrig barnet. Ville inte ens se honom. Han fick en ny familj. Men hur blir man någonsin hel igen som "mamma" efter en sådan upplevelse? Hur hanterar man de oerhört dubbla känslorna som måste finnas?

Det är lätt att glömma bort att det här med barn och graviditeter inte för alla är förknippat med oändlig lycka. Det finns så mycket som händer där ute som jag är lyckligt och tacksamt omedveten om. Barn föds in i förhållanden där de inte är önskvärda. Ses som misstag. Barn blir till, till följd av våldtäkter, fyllesex där de efteråt kanske inte ens minns varandras namn.

Barn sägs vara en gåva och ibland känns det konstigt att de lämnas ut så orättvist och så felaktigt. Så många par som längtar efter ett eget barn, medan andra som inte ens kan ta hand om de barn som redan finns ynglar av sig och blir allt fler som socialen tillslut får ta hand om.

En anonym adoptivmamma skriver i samma tråd om den oändliga tacksamhet som hon känner för sitt barns mamma som var i en liknande situation, och vilken lycka denna kvinnas beslut har givit henne i sitt liv.

Den enes bröd den andres död- ja ibland är nog livet just så förbannat orättvist!