Vinterkatalog mitt i sommaren!

Sommarvärmen har hållit i sig ganska precis i en vecka. Semestrarna har precis och börjat och vad får jag hem i brevlådan? Jo, Ellos höst och vinterkatalog!

Trots att de lockar med gratis påslakan och 30 % rabatt så blir jag föga inspirerad och motiverad att köpa vinteroveraller och raggsockor när ute temperaturen stannat precis under 30 grader!

Identifiera mat med tårna

Det här med barn och mat. Visst är det roligt när de börjar äta och man kan känna att jo, min matlagning kanske inte är så kass trots allt. Vilken jätteportion Melvin har ätit idag!

Lyckan är stor, tills jag reser mig från min stol och håller på att göra en jättevurpa när jag halkar på den halvt utsuga korvskinsbiten, som ligger på golvet tillsammans med alla makaroner, köttbullar,gurkor, brödbitar och diverse annat som hamnat runt om i hela köket.

Ibland misstänker jag att Melvin har hål i magen, och att det är därför som all mat verkat hamna under bordet.

Tror att jag ska ställa upp i talang nästa år, för jag kommer snart att vara överlägsen på att identifiera olika sorters matrester med hjälp av tårna!

Glömde sitt barn- dog!

Tragiken får min värld att stanna när nyheten når mig. Varje sommar har man väll hört skräckhistorier om barn och hundar som vuxna lämnat i bilen när de skulle uträtta ett snabbt ärende. Historier som ofta fått lyckliga slut då allmänheten ingripigt, men även fall där de dött i värmen.

Dessa fall tycker jag är lätta att ta till mig och mina tankar är enbart dömande. Hur dum får man bli? Hur kan man lämna kvar sitt barn i bilen när man går iväg? Tänk om något händer? Tänk om någon tar bilen och försvinner med min älskade fastsatt där bak. Finns bara ett ord egentligen som beskriver detta. Idioti!

Alla vi som har barn vet hur vissa mornar är, och stressen hopar sig till orosmoln som gör ens synfält dimmigt då tiden rinner iväg i takt med att klockan tickar. Springa in med barnen på dagis för att med andan i halsen precis hinna till jobbet eller skolan i tid.

Pappan i Danmark som lämnade sitt stora barn på dagis men som av någon anledning glömde lämna sin lilla ettåring på dagiset. Att få ett telefonsamtal med frågan om vart ens barn är, och få den kalldusch av känslor som det måste ha inneburit när man kom på att man glömt barnet i bilen på parkeringen. Fallet är så tragisk och så hemsk att verkligheten inte ens borde få vara så grym mot någon människa.

Det som skrämmer mig med just det här fallet är att jag tror att det liv som många av oss lever idag mycket väl skulle kunna göra att vi också glömmer våra barn i bilen när de sitter där bak tyst sovande i baksätet. Det som aldrig någonsin fick hända hände denna pappa och jag har svårt att förstå hur han någonsin ska kunna klara av att leva med den skulden han för alltid måste bära. Att han faktiskt vållat sitt barns död på grund av att han glömde bort närvaron av sitt eget barn!

I det här fallet som dömer jag inte. Jag känner bara en oerhörd sorg för deras livsöden, och är tacksam för att vårt dagis ligger så nära vårt hem att jag aldrig någonsin kommer att kunna glömma Moa eller Melvin där på morgon hur stressig start på dagen vi än kommer att få i framtiden.

(Bilderna har inget med olyckan i danmark att göra)

En hånad popikon är nu krönt till kung

Det här med kändisskap. Många drömmer, väldigt få når hela vägen till toppen. Några enstaka uppnår det som många kändisar inte ens kan drömma om. Att bli en världsstjärna. Jag frågar mig vad det är som lockar, vad det är som får oss människor att tro att det är det lyckan finns?

Att vara med i en dokussåpa kanske ger stjärnglans över en allmänt vanliga och trista vardag. Att få synas i tv, kanske bli beundrad. Bli någon som folk känner igen vare sig det är för att man gjort något beundransvärt eller för att man väckt människor avsky. Kändisfester med mingel, gratis sprit och VIP på Stockholms innekrogar. Ja, på något sätt så kan jag kanske förstå att det kan upplevas som ett lyft för en person. En bekräftelse på att man räknas. Men dessa människor kommer snart att bytas ut mot nya. De får en sekund i stjärnljuset för att sedan lämnas ifred. Tillbaka skickade med kanske en del roliga minnen i bagaget. Livet fortsätter...människan glömmer fort.

Men vad händer med de människor som ur ett medialt perspektiv faktiskt lyckas. Når toppen. Badar i pengar, lyx och glamour? Ja, vi har sett det många gånger. Sett hur världstärnor tillslut väljer döden framför livet. Droger tar över deras liv och medierna frossar i deras olycka. De bygger upp palats och låtsasvärldar där de försöker leva sitt liv ifred, medan fotograferna som fångvaktare ständigt ligger i buskarna. Cirkulerande helikoptrar ovanför det hem som för länge sedan blivit ett fängelse.

Michael Jackson ,visst var han en stjärna, men jag tror att det var länge sedan jag såg en enda tidning skriva något snällt eller positivt om honom, istället har de frosats i hans olycka Skandlarenas man som varit en guldgruva för alla tidningar världen över som velat sälja lösnummer lyfts nu till skyarna av de samma.

Jag tycker att det är falskt. De skriver om det som säljer. Inte fan bryr de sig om honom egentligen? Låt människorna vara ifred och leva sin liv som de själva vill. Bara för att en person har ett vist yrke så innebär det väll inte att den personen plötsligt är allmän egendom, eller?

En hånad popikon är nu död och krönt till kung.

Mitt budskap idag:

Gör människor till kungar medan de lever, när vi är döda blir vi ändå alla kungar och drottningar i himelriket!

Hur kan en mamma tortera sina egna barn?

Jag försöker förstå, men hur mycket jag än försöker och vill så kan jag omöjligt göra det. Det är lätt att sitta här och ha åsikter om mamman som under stora delar av sina barns liv utsatt dem för ständiga kränkningar. Skurit dem med knivar och spikar istället för att givit dem godnattkramar. Medvetet skadat och torterat dem, hållit dem inlåsta i ett hem som var långt ifrån den trygga borg som det ska vara. Låtit dem sova på nerbajsade madrasser och med håret fullt av löss.

Nej...jag kan verkligen inte förstå, och i detta fallet så finns det inte en gnutta förståelse eller medömkan för denna kvinna som säkert är sjuk. För det måste hon ju vara. För skulle det visa sig att en frisk mamma kan tortera sina små små barn skulle verkligheten bli lite väl magstark för min del.

Finner inte ord för vad vissa barn tvingas utstå. Inga ord kan någonsin ta bort ärren som de fått i själen.

Som sagt var...hur förstår man det ofattbara?

Länkt till aftonbladets artikel för er som missat denna nyhet och som orkar läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5416112.ab

När semestern kom tog tiden slut

Var ett tag sedan jag uppdaterade min blogg. Vill nog påstå att det beror på att när semestern kom tog tiden slut helt enkelt.

Christian är inne på sin sista semestervecka nu och vi har fått en fin tid tillsammans hela familjen. Varit bortresta. Både i Lysekil och i mina hemtrakter i Dalarna. De där fyra veckorna går snabbt. Ja, jag skulle vilja säga att hela året gått snabbt. Jag har varit hemma i ett år och jag letar ideligen efter vart tiden tagit vägen men jag finner den inte.

Ge inte upp mig. Jag återkommer med nya tankar när tiden ges och inspirationen återkommer.

Urtidsmänniskan skriker efter att bli befruktad

Ibland undrar jag om det någonsin kommer att gå över. Den här längtan efter att få skapa och bära ännu ett litet underverk. Mitt förstånd förstår att det inte är möjligt för oss att ta hand om fler än dem vi redan har. Men den där urtidsmänniskan inom mig vars största uppgift här i livet var att fortplanta sig, skriker efter ännu ett äventyr.

Jag ser gravidmagar och nyfödda små bäbisar överallt. Ser på dem med sorg i blicken, trots att det faktiskt redan varit min tur.

Ni där ute...är det bara jag som känner så här? Som med sorg inser att den där magiska känslan aldrig mer kommer att få bli min verklighet. Tolka mig inte fel. Jag är lycklig och oerhört tacksam över de fina små barn som är mina, det är inte det som det här handlar om. Utan något helt annat. Kanske känner jag mig gammal, och visst vore det väll konstigt om jag inte längtade tillbaka till de absolut största händelserna i mitt liv?

Om jag någon gång stöter ihop med en skum snubbe med en tidsmaskin så skulle jag inte tveka en sekund. Visst vore det fantastiskt att få uppleva sin första graviditet med allt var det innebar ännu en gång?

En friluftsfamilj på äventyr

Att ligga där nedstoppad under lagervis av täcken, och känna hur morgondaggens fukt nästan blir till droppar i ögonfransarna. Att ha Melvins lilla kropp tätt intill min och att se lyckan i Moas ögon när hon tillsut vaknar efter sitt livs första tältnatt. Det gör mig lycklig!

. Trots den knappa beskrivningen fick vi tillslut upp tältet

Pandemi

Av någon anledning så orkar jag inte ens bli rädd. Ska jag bli det eller är det bara ännu ett av världens alla faror som lyfts upp och förstoras av medierna för att sälja lösnummer till oss hypokondriker runt om i världen?

Finns människor i min närhet som tycker att detta är fruktansvärt och blir supernojjiga, men jag har bestämt mig för att inte bli det. Inte än i alla fall. När de svenska myndigheterna talat om för oss att vi inte får går ut längre då ska jag börja överväga att ta detta på allvar. Men just nu så orkar jag inte. För trots alla tidigare rubriker om galna kosjukan och fågelinfluensa så står jag fortfarande kvar här och lever mitt lite kaosartade jordeliv. Galen kanske jag blivit med tiden, men några tendenser till att bete mig som en ko, fågel eller svin har inte dykt upp än i alla fall.

Det kanske känns omoget att tänka som jag gör, men sanningen är den att jag faktiskt inte ens läser det som skrivs om detta. På något vis så känns det bättre att inte veta. Jag kan ändå inte göra något åt det. Kommer det så kommer det oavsätt om jag är påläst och vairt livvrädd ett år eller inte.

Jag tänker ta vara på livet i stället. För visst är det så, att farorna lurar på oss runt hörnet. Jag får helt enkelt be en bön för att om det nu blir så hemsk som de säger att de hinner få fram tillräckligt med vaccin för att rädda oss alla.

Får det vara en kaka?

Märkes tydligt att småfåglarna på den här stranden var vana med att de ivriga picknickbesökarna brukade ha med sig gosaker i korgarna. Melvin ville gärna dela med sig av sitt Mariekex till fåglarnas stora glädje.

Nu är vi tältägare!

Så var det inhandlat. Det perfekta tältet för den perfekta naturupplevelsen. Nu väntar vi bara på det perfekta sommarvädret med 30 graders värme, strålande sol, inte en mygga så långt ögat når, tropisk sommarnatt och absolut inga getingar. Så fort den dagen kommer så ger vi oss ut i naturen och lever det liv som våra förfäder en gång gjorde gjorde! typ...

( Barnet på bilden ingick inte i köpet...så nej det är inte mitt..)

Bakifrån

Stolta och förväntansfulla tältägare

Att vara förälder till en mördare

Så kom ännu en morgon då jag sätter mitt citron te av grön variant i matstrupen. Mordet på Therese. Den femtonåriga flickan som aldrig fick uppleva sin efterlängtade skolbal, som aldrig kommer att få flytta hemifrån, aldrig få förverkliga sina drömmar om framtiden, som aldrig kommer att få glädjas av lyckan av att bli med barn. Det är så sorligt att tårarna bara rinner och tillslut späder ut min te som för länge sedan blivit för kallt för att dricka, bortglömd på databordet.

Jag har skrivit om det innan. Det fruktansvärda med att få beskedet om att ens barn har blivit mördad. För att förlora sitt barn måste vara den totala mardrömmen, men så tänker jag lite och ställer mig frågan vilket helvete det måste vara att stå på den andra sidan. Att vara förälder till flickan och pojken som nu sitter anhållna för mordet. Vem ger dem stöd och tröstande kramar i en tid då hela deras verklighet blir till fullständigt ofattbart kaos. " Eran dotter är anhållen för mord!" Hur tar man emot ett sådan besked när polisen knackar på dörren?

Att vara förälder till den som alla spottar på. Den som alla redan dömt på förhand och som vars blogg blir nedskriven med ord som önskar livet ur deras älskade barn. Att vara förälder utan möjlighet att förstå, utan möjlighet att få prata med sitt barn som plötsligt bytt fotbollsplanens omklädningsrum emot en kal och trång arrest, inlåst som en farlig brottsling på en polisstation. Att vara den som blir utpekad. Som folk slänger elaka blickar och kommentarer efter på gatan.

Jag ställer mig frågan som jag hoppas att media snart kan ge mig svaret på. Hur det kunde gå så fel? Hur kan en ung kvinna med toppbetyg helt plötsligt bli huvudpersonen i en mordutredning?Hur kan det komma sig att ett barn blir mördat på en avslutningsfest av två andra barn? Ofattbart!

Vi skyddar våra barn från att se på för otäcka filmer på tv, men hur skyddar man dem ifrån en verklighet som många gånger är bra mycket mörkare och skrämmande än alla karaktärer på tv4:as filmkanal?

Jag hoppas att alla inblandade får det stödet som de behöver så att en fullständigt olycklig historia inte leder till människors undergång. Ni finns i mina tankar!