Min älskade man Christian tog examen förra helgen efter två års studier. Han kan nu stolt titulera sig som säkerhetssamordnare. Vi har kämpat tillsammans under dessa två år med studier kombinerat med heltidsjobb. Nu är den tiden över. Christian säger att han är lite ledsen för det och att det känns tomt att inte ha träffarna att se fram emot längre och jag kan förstå honom. Människor kommer och går i våra liv och även om tanken är att man ska ses igen så rinner det lätt ut i sanden. Vi vandrar kortare eller längre sträckor tillsammans för att sedan gå skilda vägar framåt. Det är så det är. Men visst kan det kännas ensamt i början. Vandringen fortsätter och nya människor kommer att bli våra medresenärer. Men så finns det de som är speciella. De som för alltid kommit för att stanna. De personer som man kan ringa till när som helst och veta att de kommer göra allt de kan för att hjälpa. Plåstra om och lyssna. De som kommer när barnen fyller år, och högtidsstunder väntar. De personer som man släpper in med håret på enda och matrester och leksaker över hela golvet. De som fortsätter att finns, även om livet går upp ner. Tacksam. Lycklig och glad. Har inte vänner i mängder. Men de som finns är där för att stanna.
Igår var det Christians dag och vi firade honom under klarblå himmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar