Att inte få finnas för sina barn

Att inte få finnas för sina barn. Tanken är svindlande. Att inte kunna trösta. Hålla om när livet gör ont. Att inte få sjunga den blomstertid på skolavslutningen. Att inte möta lyckliga ögon på julaftonsmorgonen. Att inte linda om stukade små fötter och sätta plåster på skrapade knän efter sommarlek. Att inte få dela barnens drömmar. Se dem växa upp. Ta studenten. Flytta hemifrån. Bli kära. Hålla om när hjärtat krossas av kärlek som inte blev. Att inte få vara med. Det är min störta rädsla samtidigt som det känns oändligt långt ifrån verkligheten att något skulle kunna ta mitt liv ifrån mig. Men rädslan finns...för en del är det verklighet mitt i det overkliga.

Min tid är nu och jag måste få leva.