Smågrus på min färd

Regn som smattrande slår mot tak och fönsterbleck. Växtlighet som törstande drar i sig all vätska som kommer fallande och lägger sig ner i natten. Kvällarna blir sena. Barn med värk i fötter och tankar som far i små huvuden gör det svårt för John Blund att trollbinda dem. Ord som inte andas ut blir ibland till smågrus på min väg. Sopa bort, kratta vackra mönster eller asfaltera? Gå barfota eller med ordentliga kängor har betydelse för nakna människofötter på vandring framåt. 

Åskan mullrar i framfart genom natten. Jag vilar tryggt. Ljuset kommer tillbaka liksom solen. Ibland är det bara moln i vägen för vårt seende, 

God morgon

Milo somnade vid 21.30 och vaknade vid 06.15. Härlig morgon.

Bekymrad bäbis

Syskonmys

BVC

5120 g och 58 cm lång

Styling pågår

Beröring

Idag har jag och Milo varit på babymassage. En fint lysande hjärta låg på vår plats på golvet och det kändes varmt i hjärtat. Kände mig mer sedd än jag gjort på länge. Mitt barn räknades och det kändes väldigt fint. Att beröra och bli berörd. Jag tror det är livsviktigt. Ni som känner mig vet att jag av naturen ofta vidrör människor jag pratar med. En del tycker att det är jobbigt. Andra tolkar in signaler som ibland kan misstolkas. Dock tror jag att vi människor behöver mer fysisk beröring, och då menar jag inte sexuell beröring, utan den beröring som sker i värmande omtanke mellan människor. Babymassagen avslutades med denna dikten. Vet dock inte vem som skrivit den. Men vi är nog många som kan skriva under på det författaren vill förmedla. 

Berör mig 

Om jag är din bebis - berör mig! 

Jag behöver din beröring på sätt du kanske aldrig förstår. 

Inte bara tvätta mig, byta mina blöjor och mata mig 

utan vagga mig, pussa mitt ansikte och stryk min kropp. 

Din lugnande, ömma beröring ger mig trygghet och kärlek. 

Om jag är ditt barn - berör mig! 

Även när jag är vrång och till och med tar avstånd från dig. 

Ge inte upp, hitta sätt att fylla mina behov. 

Din godnatt kram hjälper mig att sova gott. 

Din dagliga beröring säger mig hur du verkligen känner. 

Om jag är din tonåring - berör mig! 

Tro inte att bara för att jag nästan är vuxen 

behöver jag känna att du bryr dig om mig. 

Jag behöver dina kärleksfulla armar, jag behöver en öm röst. 

När det stormar i livet har barnet i mig fortfarande behov. 

Om jag är din vän - berör mig! 

Inget visar att du tycker om mig som en varm kram. 

En helande beröring när jag är nere, betygar att jag är älskad. 

Det försäkrar mig om att jag inte är ensam. 

Din beröring kan vara den enda jag får. 

Om jag är din livspartner - berör mig! 

Du kanske tror att din passion är tillräcklig, 

men endast dina armar håller rädslan borta. 

Jag behöver din mjuka tröstande beröring. 

För att komma ihåg att jag är älskad som jag är. 

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig! 

Även om jag har en egen familj att hålla om, behöver jag 

fortfarande mammas eller pappas armar när jag är svag. 

Som förälder själv ser jag saker på ett annat sätt, 

jag förstår att uppskatta dig mer. 

Om jag är din åldrande förälder - berör mig! 

Så som jag berörde dig när du var mycket liten. 

Håll min hand, sitt tätt intill mig, ge mig styrka 

och värm min trötta kropp med din närhet. 

Fast min hud är skrynklig vill den gärna bli smekt. 

Var inte rädd! Berör mig! 

Författare okänd 

En dag att andas på

En dag att andas på. Plötsligt kommer de. Dagarna då himlen är blåare än blåast och luften vi andas blåser i medvind.

Melvin och jag har haft många fina stunder tillsammans idag med lunch på Mc Donalds och lite klädshopping för det presentkort han fick av fina vänner när han fyllde år. Moa går på dagkollo genom kommunen denna veckan där dagarna fylls av dans och bad. Hon har med sig två av sina kamrater och jag tror att det är bra för henne. Det ger mig också lite utrymme att ge Melvin mer fokuserad tid. Milo hänger bara på och är nöjd oavsett vart han är så länge han får närhet och mat.

Älskade små

Solig morgonstund

Sommarsol på klarblå himmel målar en vacker morgon. Barnen fick vi väcka vid halv tio tiden. De har redan anpassat sig efter nya tider. Skönt att inte behöva stressa upp på morgonen. Kvällarna blir dock desto längre när ljuset gör det svårare för de små barnkropparna att hitta vila.

Christian och Melvin har åkt iväg till en närbelägen mountainbikebana och jag håller andan för att de ska få en trevlig stund tillsammans. Det är bra för Melvin att röra på sig. Ger den rastlösa lilla killkroppen lite utmaning. Förhoppningsvis ger det oss alla en lite lugnare eftermiddag.

High Chaparral

I slutet av maj besökte vi High Chaparral igen. En lång höst och en ännu längre vinter har vandrat fram sedan vi var där sist. Melvin älskar det stället. Varit en del av våra somrar sedan han var riktigt riktigt liten. Mitt arbete som ordningsvakt förde oss dit. Har älskat att jobba där. Träffa människor. Hjälpa till. Skapa trygghet. Delat upplevelser med kollegor som vi för alltid kommer att dela. Jag saknar dom denna sommar. Känns hårt att säja nej förfrågningar om jobbpass landat i telefonen. Jag saknar dem och jag saknar äventyret.  I år får jag nöja mig med att vara besökare. Den här sommaren är Milos och det är hans trygghet och behov som måste få regera. 

God natt

Skolavslutning

Igår var det skolavslutning. Ett slut och en början. Klasskamrater som slutar och som kommer till. En ny tid väntar. Ett år av skolgång har nått sitt slut. I väntan på en kommande höst njuter vi av sommar.

Säsongsplats Hisingsängen

När livets omständigheter kräver lugn och struktur blir semesterutflykt mer än vad vi just nu mäktar med mer än vid välplanerade tillfällen. Sommaren bär på så många förväntningar hos oss alla. Både stora och små har drömmar vi drömmer. Vi gör vårt bästa för att göra sommaren till en speciell och minnesvärd tid. Tältet har slagits upp på säsongsplats på gården. Skapar originalitet på tillvaron. Än så länge för mysiga måltider, spel och mys. Kanske när nätterna bli varmare att vi kan sova några nätter här, till barnens glädje.

När semesterorter och campingplatser känns avlägsna i vår tillvaro skapar vi vårt eget sommarland.

Att inte nå fram

Att inte nå fram. Att treva i blindo efter lösningar som känns långt bort. Ett mammahjärta blöder. Älskar. Gör vad jag kan. Ibland tryter orken. Då kommer tårarna. Som en vissen blomma längtar efter vatten, söker vi efter svar. Men det ska bli bra igen. Det måste bli bra igen.

I trygg famn

Min fina vän Susanne. 

Tack för att du finns i mitt liv. 

Lev för dom som inte fick välja

I natt har orden tagit slut. Berörd. En vän på andra sidan havet på skype en sommarkväll. En delad berättelse som mitt i det overkliga är verklighet. Tankar som blir till känslor i min kropp. Unga människor får inte dö. Mammor till små små barn kan inte dö. Ändå så gör de det. Lämnar mitt i livet utan möjlighet att säga hej då. De finns runtomkring oss alla. Öden som kryper innanför skinnet. Som gör oss påminda om den sårbara gåva vi enbart har till låns. Lite skit i hörnen och tvättberg som växer. I slutänden, vad spelar det för roll? Att få säga godnatt, krypa ner nära dem vi älskar. Höra deras tunga andning blandas med ljudet ifrån fläkten i fönstret. Till och med snarkningar som annars stör, blir till ljuv musik i mina öron. Vi är här. Nu. Vi finns och vi är tillsammans. Allt annat går att lösa. Lyckligt lottad. Om framtiden vet vi inget. Så stanna i nuet och lev för de människor som inte fick välja. 

Pappas lilla godisbit

Lastad för sommarlov

Som tur var hade jag lastbilen med mig när jag hämtade Melvin på skolan idag!

Mänsklig närhet

Du känner så tydligt när jag smyger iväg. Då flyttar oron in i din kropp. Avsaknaden av närhet blir påtaglig. Du gnyr till och börjar rastlöst leta med hela din kropp. Lägger mig intill. Du somnar om. Vilar lugnt och trygt tätt intill. Vi hör ihop. Skapar trygghet hos varandra.

Sista dagen

Sista dagen i ettan och sista dagen i fyran för mina älskade barn som kämpat så tappert ännu ett år. Läxor i frustration har kantat er väg. Glädje över klasskamrater och pulsande i både, snö regn och slask. Långa dagar kommer det närmsta året att bli mer humana. I morgon är det skolavslutning. Fina kläder och nyduschat hår. En stundade sommar väntar och ni förtjänar vila.

Att inte få finnas för sina barn

Att inte få finnas för sina barn. Tanken är svindlande. Att inte kunna trösta. Hålla om när livet gör ont. Att inte få sjunga den blomstertid på skolavslutningen. Att inte möta lyckliga ögon på julaftonsmorgonen. Att inte linda om stukade små fötter och sätta plåster på skrapade knän efter sommarlek. Att inte få dela barnens drömmar. Se dem växa upp. Ta studenten. Flytta hemifrån. Bli kära. Hålla om när hjärtat krossas av kärlek som inte blev. Att inte få vara med. Det är min störta rädsla samtidigt som det känns oändligt långt ifrån verkligheten att något skulle kunna ta mitt liv ifrån mig. Men rädslan finns...för en del är det verklighet mitt i det overkliga.

Min tid är nu och jag måste få leva. 

Avslut

Ljummen kvällsluft iakttar mig genom den vidöppna ytterdörren. Det är nu tyst i huset. Endast ljud ifrån ett knapprande tangentbord slår mot taket. En och annan liten kvällsfjäril drar sig till ljuset. Ignorerar pipandet ifrån tvättmaskinen som skriker efter min omsorg. Pustar ut. Varit en bra men intensiv dag. Solen har fortsatt värma. Omslutit mig. Känt mig trött. En aning nere. Varit på efterkontroll hos barnmorskan. Ett avslut på en väldigt lång resa. Känns lite sorgligt samtidigt som det är skönt. I min famn sover lyckan. Det liv som vuxit genom ledsamhet och illamående. Ett definitivt avslut. Det är bra nu. Vår familj är komplett. Grindar av kärlek öppnas och stängs. Men i hjärtat undrar jag ändå om vi kvinnor någonsin verkligen blir färdiga? 

När rubrikerna landar i vardagsrummet

Graviditet och oändlig lycka. En förlossning som gick fel. En mamma som avlider på ett sjukhus i Sverige 2016. En rubrik.
Ett inslag på nyhetssändningarna som andra. Liv som rasar samman i olidlig smärtsamhet. En liten bäbis i famnen på sin pappa för alltid. Ett hej och ett smärtsamt hej då. Kan inte säga att jag vet hur det känns. Här i soffan långt bort får jag svårt att andas. Bara tanken är mer hisnande än vad kroppen orkar ta till sig. Med mitt lilla knyte i sjalen på bröstet och med en förlossning tätt intill i tiden är jag tacksam. En vän för långt borta för en kram bär jag med mig i mina tankar. Sänder en bön upp till himlen i hopp om att det finns någon där som lyssnar. Som ger dem kraft att orka fortsätta andas. Rubriker i tidningar och ihopklippta nyhetsinslag kommer och går utan att stanna. Lämnar oss oberörda i tron om att det bara händer andra. Idag landade nyheten i mitt vardagsrum.

Liten människa i en stor värld

Du lilla barn. Tänk om jag kunde ana det där som du ständigt tittar på. När din blick följer det som för mig är osynligt. Jag är övertygad om att det är änglarna som följde dig hit som hälsar på för att se att du har det bra. 

När kroppen känns obekväm

Jag ser mig i spegeln och undrar  vem det är som tittar tillbaka. Ibland känns jaget så bottnat, så lugnt och harmoniskt. Självsäkert.  I nästa stund fortfarande ett osäkert och sårbart barn som tänker och undrar om jag duger. Om värdet i människan sitter i hur vi ser ut. Kroppen förändras när man bär och föder ett barn. Kroppen är ett mirakel som föder mirakel i de barn som blir till, men när kläderna i garderoben hånskrattar elakt emot mig sjunker självförtroendet för en stund.

Att räcka till

Livet rullar på. Glädjeämnen och tunga tankar går ibland hand i hand. Antar att livet för de allra flesta är så även om jag önskar att allt bara skulle kunna få vara himmelsblått hela tiden. Milo växer och mår bra. Nöjdare litet liv får man leta efter. Inte varit otröstligt en enda gång sedan han föddes. Önskar kärlek och närhet. Myser tätt intill våra hjärtan.Somnar skönt i våra famnar.

Att räcka till. Barnen älskar lille Milo över allting men känner av att det är en till person som tar vår tid, vår kärlek och en självklar plats i vår säng på nätterna. Skapar en udd av svartsjuka som ibland oväntat ger sig i uttryck av ilska och tårar. Men vi gör allt vi kan för att se dem alla även om vi ibland kanske misslyckas med vårt uppdrag. Det är i dessa stunder som mammahjärtat värker.

Under klarblå himmel

Min älskade man Christian tog examen förra helgen efter två års studier. Han kan nu stolt titulera sig som säkerhetssamordnare. Vi har kämpat tillsammans under dessa två år med studier kombinerat med heltidsjobb. Nu är den tiden över. Christian säger att han är lite ledsen för det och att det känns tomt att inte ha träffarna att se fram emot längre och jag kan förstå honom. Människor kommer och går i våra liv och även om tanken är att man ska ses igen så rinner det lätt ut i sanden. Vi vandrar kortare eller längre sträckor tillsammans för att sedan gå skilda vägar framåt. Det är så det är. Men visst kan det kännas ensamt i början. Vandringen fortsätter och nya människor kommer att bli våra medresenärer.  Men så finns det de som är speciella. De som för alltid kommit för att stanna. De personer som man kan ringa till när som helst och veta att de kommer göra allt de kan för att hjälpa. Plåstra om och lyssna. De som kommer när barnen fyller år, och högtidsstunder väntar. De personer som man släpper in med håret på enda och matrester och leksaker över hela golvet. De som fortsätter att finns, även om livet går upp ner. Tacksam. Lycklig och glad. Har inte vänner i mängder. Men de som finns är där för att stanna.

Igår var det Christians dag och vi firade honom under klarblå himmel.