Hur får man ett litet barn att förstå?

I morgon knackar vardagen på dörren igen. Sommaren är snart förbi. Blivit långa avbrott här på bloggen. Tiden och orken, lugnet och koncentrationen, inspirationen och glädjen i att skriva har liksom inte räckt till för att hålla sidan uppdaterad. Min förhoppning är att ni finns kvar där ute, att ni inte redan glömt mig. Hoppas på att få återta några minuter av er dagliga tid tillsammans med min tankar och funderingar igen.

I morgon börjar Melvin på dagis. Hjälp, var har tiden tagit vägen? Känns lite overkligt. En del av mig tycker att han egentligen är för liten. Men ibland så har man kanske inget alternativ som är bättre. Dock är jag glad och tacksam över att Melvin ska vara på samma dagis som Moa. De har mitt största förtroende. Men en del av mig gråter inombords. Hur förklarar man för ett sånt litet barn varför man går iväg? Varför han ska stå på andra sidan fönsterrutan, vinka och se mig, sin mamma, sin trygghet gå därifrån? Bli lämnad i famnen på en egentlig främling?

Det gör ont i mig, jag vill inte att han ska tro att jag överger honom.