Varit och hälsat på på lekterapin igen. Det var länge sedan vi var där sist. Moa frågar ofta efter Stina och om vi kan åka dit. På sjukhuset tycker de att det är jättebra att hon nu förknippar sjukhuset med något positivt, och tycker därför att det är självklart att vi ska bibehålla kontakten med lekterapin så länge Moa själv vill det. Förr eller senare så blir hon sjuk eller så händer det något som gör att läkarkontakter kommer att bli nödvändiga, och då kommer det att underlätta att hon har en positiv bild av vad som sker där.
Har sällan varit några andra barn där när vi varit där. Men så förra veckan när vi var där kom det in en mamma med två barn. En pojke i åtta års åldern och en liten flicka som nog var ungefär som Moa, åkandes i vagn. Små ljusa strån som blev till tussar på hennes huvud vittnade om en allt för orättvis verklighet. En stressad mamma i en mobil som försökte få livet där hemma med passning och körning av barn till olika aktiviteter att gå ihop med verkligheten på sjukhuset.
Knappar...visst är det fantastiskt med knappar...som tur är så finns det glas över vissa!
Den lilla flickan med fasttejpade slangar i sitt ansikte, med det nästan kala huvudet och de enormt trötta ögonen, den späda lilla kroppen. Hon sitter på min näthinna och jag tror på något sätt att det är bra. Hon påminner mig om livet. Om mitt liv, om mina barns liv. Om den oerhörda tacksamheten och lyckan över att vi i alla fall just nu få ha livet som en självklarhet.
Kände mig lite dum. Vi var där som gäster i någon annans verklighet. Vi hade valet att leka en stund, åka vidare, leva våra liv. Se våra barn växa. Dom hade inget val. Lekterapin är deras andningshål för överlevnad. För att orka kämpa. Ett desperat sätt att låta sitt barn vara just ett barn. Att få leka. För att behöva kämpa mot en dödlig sjukdom är ingen lek för någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar