
I morgon börjar Melvin på dagis. Hjälp, var har tiden tagit vägen? Känns lite overkligt. En del av mig tycker att han egentligen är för liten. Men ibland så har man kanske inget alternativ som är bättre. Dock är jag glad och tacksam över att Melvin ska vara på samma dagis som Moa. De har mitt största förtroende. Men en del av mig gråter inombords. Hur förklarar man för ett sånt litet barn varför man går iväg? Varför han ska stå på andra sidan fönsterrutan, vinka och se mig, sin mamma, sin trygghet gå därifrån? Bli lämnad i famnen på en egentlig främling?
Det gör ont i mig, jag vill inte att han ska tro att jag överger honom.
Hoppas allt går bra med inskolningen av din lilla skatt. Börjar du skolan nu igen då? Jisses vad ett år går fort!
SvaraRaderaKram, marthina