En stilla natt väntar framför mig. Milo andas tungt i sin ombonade spjälsäng med vita lakan och nedspydd kanin. Moa sover över hos en kompis och delar en bästa väns födelsedag med fina vänner. Melvin somnar snart i takt med den nattande pappans andetag. Framför datorn sitter jag och väntar på att tystnadnaden ska lägga sin frid över vårt hem.
Just ikväll känner jag mig en aning sorgsen. Inte för att livet i sig gör ont utan för att världen runtomkring mig är en farlig plats att leva på. Lyckan kan splittras. Livet kan gå sönder. Älskade skiljs ifrån varandra mot sin vilja genom död som skrämmer. Att andra människor en gång kommer att dö är lättare att acceptera och förstå än att jag själv en dag kommer att vara en del av det som inte finns. Vila under en sten där människor kommer att passera utan vetskap om vem jag var. Jag vill så gärna leva. Få finnas. Andas. Se mina barn växa upp. Få bli farmor och mormor. Skämma bort barnbarn med kärlek och hålla Christians åldrande hand i min, en sen höstdag i oktober. Liv snälla var varsam om mig. Jag är skör. Måste vara tacksam. Ta till vara. Leva. Gör så gott jag kan. Omsluten av natten far mina tankar. Älskar och är älskad. I slutenden är det viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar