Carina- du fattas mig

Solen skiner precis som den gjorde den dagen då du lämnade oss. Vinden var varm, våren var här på riktigt. Jag minns fåglarna som kvittrade utanför huset när jag efter ett telefonsamtal från en röst långt borta fick beskedet att du rest iväg. Allt stod stilla. Som ett vakuum där livet stannade, men ändå så fortsatte klockan slå. Vi ungdomar grillade korv och mindes dig den här kvällen utanför den arbetsplats där du blev en så viktig del av mitt liv. Jag sov hos en vän den här första natten. Somnade i hans armar. Ensamheten skrämde men fortfarande var jag helt kall inuti. Det ofattbaras sanning tar lång tid att ta in. Dagar blev till nätter där jag inte kunde sova. Jag satt och grät på min balkong i sällskap av fåglarna som tillslut gav upp sin sång för tystnaden. Det var jag , natten och bilarna på avstånd. Jag önskade så att du skulle komma tillbaka. Jag tror att det tog en vecka…kanske två innan jag förstod vad som hänt. Det totala kaoset med kraft av en tsunamis vågorn sköljde över mig och en natt så orkade jag inte mer. Kanske var det du som gav mig telefonen och slog numret till mina föräldrar som yrvakna i den andra änden av telefonen, i skenet av månljuset kom och hämtade mig. För första gången på flera år lät jag mina föräldrar få älska mig. Mamma satt vid min säng i mitt barnsdomsrum tills jag tillslut somnade. Långsamt närmade vi oss varandra igen.
Jag var 20 år då. På väg att ordna upp mitt liv där Du var en så viktig del. Du var min bästa vän men även den vuxna personen i min närhet som kommit att bli den hela min tilltro vilade hos. Att mitt i detta förlora dig var en katastrof för mig.
Några dagar innan du dog besökte jag dig på sjukhuset. Jag vet att du såg mig för några korta sekunder, du sov mest. Dina andetag var tunga och rosslande och jag visste, jag visste när jag gick ut i sjukhuskorridoren och stängde dörren om dig, att det var den sista gången som jag någonsin skulle få se dig. Den förtvivlan går inte att beskriva med ord.
Jag gråter nu. Det är år sedan mina tårar föll för dig. För det mesta Carina så gläds jag åt allt det som vi hade tillsammans. För det arv av kunskap, omsorg och kärlek som du spred omkring dig, och som jag idag gör allt för att vårda. För minnena vi delar. Men just nu…idag 13 år senare när jag själv är mamma och lever mitt liv som en vuxen kvinna precis som du gjorde, med en önskan om att alltid få finnas vid mina barns sida, så gör sig smärtan påmind. Det orättvisa. Den orättvisa jävla cancern som gör barn föräldralösa blir till glödhet lava som smärtar i mitt bröst. Jag hade så gärna velat ha dig här.