Där i himlen dansar molnen förbi. Skapar lugn och tröst om att himlen bär på evighetens gåta. Jag vet inte vart jag tror att du är egentligen. När jag pratar med mina barn om döden så säger jag att du är i himlen, och kanske är det så att det är du som målar våra solnedgångar om kvällarna. Att livet fortsätter trots att människor som vi älskar dör är fakta. I början trodde jag inte ens att det var möjligt att fortsätta andas..men ändå så gjorde jag det. Jag andades och grät och tillslut en dag så förstod jag att livet faktiskt gick att leva om en med en tom stol vid fikabordet. Den 3 maj är det 13 år sedan du dog. Jag förundras ofta hur någon som varit död så länge ändå kan kännas så levande. Jag kan fortfarande känna värmen ifrån dina händer när du omtänksamt höll dem på min mensvärkande tonårsmage. Jag kan se dig komma in genom ytterdörren och ibland på stan kan jag fortfarande vända mig om då jag tycker att jag ser din gestalt i en gränd. Carina- Idag minns jag med glädje allt vad du betyder för mig, och oavsett om det finns en himmel eller inte så är jag övertygad om att du lever. En tonårstjej skrev ett brev och lade på sin farmors kista."När du dog undrade jag vart du tog vägen, nu vet jag att du bor i mitt hjärta".Carina jag älskar Dig!
Du skriver så vackert och berörande! Jag känner så väl igen mig i din beskrivning om döden. Härligt att du bloggar igen, du har verkligen förmågan att förmedla känslor och upplevelser med dina målande ord! Jag följer gärna med dig när du bloggar igen, kram!
SvaraRadera