Solen skiner och fåglarna kvittrar, lockar mig att le när jag stiger utanför dörren till vår trädgård. Det är ljummen luft. Inte allt för varmt men solen på vårhimlen skapar hopp om en en varmare eftermiddag. Kläder och leksaker blandas i ett virrvar på våra allt för små golvytor och jag står och väljer mellan att bli upprörd eller bara blunda, tar några extra höga kliv över berget som jag snabbt bestämmer mig för blunda inför. Min man har svårt för att göra det samma. Stresserar lätt upp sig och blir hysterisk likt att världens undergång nu är nära. Men vi är väll alla olika. Klädhögarna kommer inte att flytta på sig utan ligger snällt och väntar på att jag ska förbarma mig över dem när andan faller på.
Att vara förälder. Visst är det en underbar gåva som vi förvaltar. Att få möjligheten att se sina barn växa upp och bli små egna individer. Men de som påstar att tålamodet aldrig sinar och att barn mer än något annat kan få än att gå på nerverna hävdar jag bestämt ljuger. Jag älskar dem. Vist gör jag det över allt annat. Men när de väl sätter den trotsiga och arga sidan till en tidig tisdagsmorgon innan klockan slagit sex så ler jag inte in morgonljuset. Vill helst av allt dra täcker över huvudet, sätta på mig sådana där hörselkåpor med inbygg radio som bönder brukar ha när det plöjjer med sina traktorer ute på sina åkrar. Sova vidare och lotsas att världen där utanför i rummet runtomkring som pågår likt ett värdskrig för stunden inte existerar. Men jag har inga sådana hörselkåpor, och som lydig förälder masar jag mig ur sängen även den här morgonen och försöker medla med minidiktatorn i rummet. Det blir tillslut både kläder, frukost, tandborstning, skola och dagis. Solen skiner och fåglarna kvittrar, lockar mig att le när jag stiger utanför dörren till vår trädgård.
God morgon Sverige! Godmorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar