Att inte uppdatera är självmord

Att inte uppdatera sin blogg är självmord...

...Uppståndelsen är nära...

När babybubblan spricker

En vecka. En vecka i verkligheten och en stor del av mig vill fly undan. Världen här utanför bullrar fram som en ångvält och kör över mig med sina krav och måsten. Stundtals rinner tårarna i rädsla över att inte passa in, att inte klara av det som jag måste klara av. Rädslan för att vara en dålig sambo, en dålig mamma. Rädslan över att inte räcka till.

"Mammavärlden"...den som så länge varit min värld, med blöjbyten och sandlådelek. Fika med pratglada mammor i samma situation...den har bytts ut mot en fika värld med måsten och prestige, med tentakrav som måttstock på om jag duger.

I mammavärlden så vet jag när jag är godkänd. När de små nakna fossingarna springer över golvet för att nå fram till min famn. För att få vara nära...nära mig., då känner jag det i hela kroppen- Jag blir godkänd för att jag är jag. Kärleken till mina barn är det enda som egentligen krävs för att nå vägen till framgång. Här ute härskar andra furstar. Babybubblan har spruckit.

PRIMER- nyckeln till framgång

Sedan jag fick barn har det blivit väldigt lite smink. Har liksom inte känts särskilt motiverande att lägga tid och pengar på en snygg och genomtänkt make up, när kläderna blivit både nersnorade, och beklädda med matrester innan man ens hunnit utanför dörren, och den längsta utflykten man gör på dagarna är till den gemensamma sandlådan på gården.

Men så kom den dagen då jag insåg att jag snart ska gifta mig och plötsligt så har en helt ny värld kommit till mig och pockar på min uppmärksamhet och definitivt på mina pengar. Smink, naglar, hudkrämer, fuktmasker, läppglans osv...och nu pratar vi inte längre om Isadoras produkter på Ica Maxi, utan de fina krämerna, med fina förpackningar av de finaste märkena. De lurar på än prover av dessa och plötsligt så förstår man inte hur man klarat sig hela livet utan dem.

Satt och surfade runt lite nu ikväll på kicks hemsida, och plötsligt så fanns det där. Det där ordet som jag under mina 30 år aldrig ens varit medveten om att det existerar. PRIMER! Sägs vara något av en mirakelprodukt som man ska lägga efter dagkrämen innan man lägger på foundation. Huden ska bli skinande vacker och skavankerna ska jämnas ut och sminket ska sitta bättre.

Varför har jag aldrig hört talas om detta under? PRIMER. Känner mig lite lagomt korkad och är till och med tvungen att googla lite för att överhuvudtaget få reda på vad det är. Frågornas poppar upp som små popcorn i min förbryllade lilla hjärna. Är det bara jag som aldrig har hört talas om detta? Är det bara jag som aldrig ens har testat?

Nyfiken blev jag i alla fall. Ett nytt behov är skapat- kanske kommer jag snart att vara drottning i Primerträsket!

Syskon lika?

Moa augusti 07

Ett avslut- en ny tid

Sista dagen på min mammaledighet. Kanske sista gången någonsin som min primära uppgift är att vara bara mamma. På måndag räknas jag som student igen. Tredje terminen på socionomutbildningen. Känns konstigt. Har inte riktigt bestämt mig för om det är med sorg eller glädje som jag tar ett nytt steg i livet.

Barnen är på dagis, så det är så tyst här. Med handen på hjärtat en väldigt skön tystnad. Men kanske är det just för att jag vet att ljudet av deras små barnfötter snart åter kommer att klinga i mina öron.

Melvins inskolning har gått bra. Men visst kändes det i början att lämna honom, och på ett sätt kommer det nog alltid att kännas lite i hjärttrakten. Men jag antar att det ska göra det. Det är väll det som kallas kärlek.

Bilden på Melvin är tagen i april.

Lekterapin- gäst i verkligheten

Varit och hälsat på på lekterapin igen. Det var länge sedan vi var där sist. Moa frågar ofta efter Stina och om vi kan åka dit. På sjukhuset tycker de att det är jättebra att hon nu förknippar sjukhuset med något positivt, och tycker därför att det är självklart att vi ska bibehålla kontakten med lekterapin så länge Moa själv vill det. Förr eller senare så blir hon sjuk eller så händer det något som gör att läkarkontakter kommer att bli nödvändiga, och då kommer det att underlätta att hon har en positiv bild av vad som sker där.

Har sällan varit några andra barn där när vi varit där. Men så förra veckan när vi var där kom det in en mamma med två barn. En pojke i åtta års åldern och en liten flicka som nog var ungefär som Moa, åkandes i vagn. Små ljusa strån som blev till tussar på hennes huvud vittnade om en allt för orättvis verklighet. En stressad mamma i en mobil som försökte få livet där hemma med passning och körning av barn till olika aktiviteter att gå ihop med verkligheten på sjukhuset.

Knappar...visst är det fantastiskt med knappar...som tur är så finns det glas över vissa!

Den lilla flickan med fasttejpade slangar i sitt ansikte, med det nästan kala huvudet och de enormt trötta ögonen, den späda lilla kroppen. Hon sitter på min näthinna och jag tror på något sätt att det är bra. Hon påminner mig om livet. Om mitt liv, om mina barns liv. Om den oerhörda tacksamheten och lyckan över att vi i alla fall just nu få ha livet som en självklarhet.

Kände mig lite dum. Vi var där som gäster i någon annans verklighet. Vi hade valet att leka en stund, åka vidare, leva våra liv. Se våra barn växa. Dom hade inget val. Lekterapin är deras andningshål för överlevnad. För att orka kämpa. Ett desperat sätt att låta sitt barn vara just ett barn. Att få leka. För att behöva kämpa mot en dödlig sjukdom är ingen lek för någon.

Inskolning på dagis

Idag började Melvin sin inskolning på dagis. Här sitter han och väntar på att pappa ska bli färdig någon gång. Melker fick följa med.

På väg ut i världen

Fanns många saker på förskolan att upptäcka.

Hur får man ett litet barn att förstå?

I morgon knackar vardagen på dörren igen. Sommaren är snart förbi. Blivit långa avbrott här på bloggen. Tiden och orken, lugnet och koncentrationen, inspirationen och glädjen i att skriva har liksom inte räckt till för att hålla sidan uppdaterad. Min förhoppning är att ni finns kvar där ute, att ni inte redan glömt mig. Hoppas på att få återta några minuter av er dagliga tid tillsammans med min tankar och funderingar igen.

I morgon börjar Melvin på dagis. Hjälp, var har tiden tagit vägen? Känns lite overkligt. En del av mig tycker att han egentligen är för liten. Men ibland så har man kanske inget alternativ som är bättre. Dock är jag glad och tacksam över att Melvin ska vara på samma dagis som Moa. De har mitt största förtroende. Men en del av mig gråter inombords. Hur förklarar man för ett sånt litet barn varför man går iväg? Varför han ska stå på andra sidan fönsterrutan, vinka och se mig, sin mamma, sin trygghet gå därifrån? Bli lämnad i famnen på en egentlig främling?

Det gör ont i mig, jag vill inte att han ska tro att jag överger honom.