Jag går. Känner vinden mot min hud. Ser ut över Vättern och tänker att jag nog inte riktigt förstår hur vackert det är här. Milo sover lugnt i vagnen. Lurar i öronen med dokumentärer om människoöden . Människor vars blickar jag möter på gångvägen framåt, ler. Jag ler tillbaka. Jag går. Livet går framåt. 

En första gång

Efter bästa förmåga

Så övertygad om att det var fredag i morse. Mina barn gjorde mig snart påmind om att jag får vänta ännu en dag. Nu är dagen snart till enda och fredagen snart här. Men så långsamt tiden gått idag. Att vänta, hur jobbigt det kan vara även för en vuxen människas tankar och sinnen. Oändlighet med minuter som står stilla. Ser på min älskade fina son och undrar hur långa hans minuter är. Dagar så intensiva, en lite sliten mamma slår sig nu ner här framför datorn och ser fram emot sin mans ledighet. Att vara förälder är inte alltid så lätt. Men jag tror att de allra flesta liksom vi gör vårt bästa efter förmåga att skapa förutsättning för våra barns framtid. Jag är tacksam över att vi är två. Hur ensamstående överlever är och förblir för mig en gåta. Som en stam utan grenar som stöttar upp.  Med rötter som står stadigt. Vinden blåser i vårt lövverk. Vi svajar i vinden, men vi står fortfarande kvar.

Obekväm- om vägen framåt

Fredag. Christians sista dag sedan semester. En dag kvar.  Längtar. Barnen har längtat. Sommaren är lång i år när dagarna ska fyllas av liv och aktivitet. Barn som är vana med fritids blir lätt rastlösa och jag gör mitt bästa för att ge dem både lugn och stimulering.

Nyårslöften. Har nog aldrig varit min grej. Börjat om varje måndag har jag gjort många många gånger. Vet inte vad som är annorlunda den här gången. Att bära ett barn. Att verkligen skapa är fantastiskt. Kroppen blir ett tempel som jag vårdat ömt. Ingen viktuppgång eller skavanker har för stunden spelat någon roll. Det är så det ska vara. Skapandet måste få ta sin tid. Nu kvarstår återskapandet av jaget. Att hitta mig själv i det som är. Att försonas med min nya kropp och återfå muskelstyrka och en kropp som jag är bekväm i. Jag är inte där nu. Ska försöka nu. Ta fram den inre styrkan och hitta lekfullhet till mer rörelse. Vill bli bekväm igen.

Att älska för evigt

Att älska. Så självklart. Så lätt men ändå så svårt. Att finnas för varandra. Alltid. När regnet faller när stormar viner och oro kantar vår väg. När vindar smeker, solstrålar värmer och ljuset är vårt nu och vår morgondag. Då är vi två. Älskar. Lever. Ett löfte för alltid. Vi hör ihop och jag älskar Dig Christian!

En midsommar dröm

Kanske kommer Milo när han växer upp att önska att bilderna vore en dröm. Själv så ler jag. Speglar mig själv i lyckan när en klänning köptes in. En vacker rosa dröm som gömdes undan för Christian en vinterdag. Känslan var så stark att det var en tjej som väntade på oss där inne. Eller var det mest en önskan? En dröm? Barnens leenden och skratt när de fick tjuvtitta på klänningen i lådan, med orden att inte säga något till pappa. Självklart sprang de genast ner och skvallrade. De var så bestämda redan då i februari att bäbisen som fortfarande väntade skulle bära denna vackra kreation på midsommarafton oavsett om det blev en kille. Efter mat och dans och blomster plockning. Många leenden och skratt. Fick Moa sin efterlängtade lillasyster för en minut. Jag ler hela vägen in i själen. Så lycklig över att det var just Milo som kom. Klänningen packas varsamt ner i lådan igen. 

När livet är intensivt

Sommaren marcherar fram i ryslig fart. Månaden som gått har varit intensiv. Blommor har slagit ut och vissnat i ett dike. Barns dans runt en midsommarstång. En skolavslutning. Ett dopp i svalkende vatten. Glass i en kiosk, ett barns längtan som aldrig tycks ta slut. Jordgubbar i gröngräs och tårar i regn. Småkryp på frukostmackan, Pippi Långstump och Bröderna Lejonhjärta. Oro och mardrömmar. Lycka och glädje. Ett första leende. Ett smittande skratt. En liten som för första gången upptäcker att världen har händer. Getingbon som krossas. Liv som dör. Vänner i möten sedan förr, Hand i hand igen längs en stilla Vättern en sommarkväll i juli. Liv. Livet. Ibland finns inte tid för att skriva. Då tystnar orden. Blir istället till bilder på vår näthinna. Stanna. Stannar upp. Ser tillbaka. Tacksam.