Blir jag någonsin mer än en medelmåtta?

Att få vara riktigt bra på något. Räcka till. Få fulla poäng på tentor, vara den fulländade mamman, den perfekta frun med det välstädade hemmet, med prydligt vikta små kläder i lådor. Tillfredställda barn som ler med munnen full av flingor hånskrattar i tv- rutan, när Melvin ännu en gång kastat talriken i golvet, maten på fönstret, och gaffeln i Moas gallskrikande ansikte.

Att få vara bäst i något. Det skulle vara skönt ibland. Att verkligen kunna känna att tiden räcker till för att nå dit, och inte bara blir till ett stort berg som hinder som känns omöjligt att bemästra.
Jag gör så gott jag kan, men ibland suckar min gestalt i en form av uppgivenhet. Har accepterat min plats på livstrappan just nu. Att vara en medelmåtta som lägger all sin tid på att hålla alla eldarna vid liv. Att vara en tillräckligt bra student för att ta mig vidare, en fru som länkar samman aktiviteter, matlagning och som när kvällen kommer ska ha ork att älska de som betyder allra mest. Tröttheten gör att tålamodet stundtals brister i frustrationen över alla krav och måsten som inte alltid orkas bäras med rak rygg och leende läppar.

Att plugga med barn. Man blir liksom aldrig färdig någon gång. Längtar efter mysiga kvällar i soffan framför tv:n där det dåliga samvetet över böcker i travar inte ligger skavfötters med mig och pockar på min uppmärksamhet.

Klockan åtta på kvällen påbörjas kvällsstudierna. Klockan slår lätt midnatt innan kroppen slocknar mellan lakanen. 04,30 vaknar sedan en glad liten kille i rummet bredvid som inte förstår liksom jag att det är alldeles för tidigt för att gå upp.

Tenta nästa torsdag...antar att den är tentaångesten som gör sig påmind.