fredag 20 november 2009

När livet blir ett livsfarligt stup

Kan man tänka för mycket? Kan man känna för intensivt? Ibland tror jag att jag gör det. Styrs av känslor. Av tankar om det som en gång var. Om hur allt kunde ha blivit, om hur bra allt faktiskt blev tillslut.

Det finns en mening med livet. Till er där ute som inte tror att det gör det vill jag bara säga...håll ut, håll i någon tills stormen dragit förbi och våga låta morgonsolen smeka din hårdbarkade yta om en för en liten liten stund.

Att det skulle finnas en mening med allt som sker här i livet tror jag inte på. Men jag bär nog ändå på en förtröstan om eftervisdom om att stormar som dragit förbi, som förstört, som skadat, skrämt, gjort illa ändå kan bana väg för nya små frön att få fäste. Att med tiden när förutsättningarna finns bryta sig genom jordskorpan för att våga andas ny luft. Skapa liv.

Att växa upp är inte lätt. För vissa förvandlas uppförsbackar till livsfarliga stup där utgången blir en förödelse för alla som blir kvar.

Minnen av det som var vävs ihop med drömmar som blev sanna. En vän valde döden framför livet vandrar i perferierna. Påminner om hur viktigt livet är.

Där ute blåser hårda vindar. Håll hårt i dem ni älskar. Livet, en lång resa som behöver en reskamrat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar