Ute har träden börjat klä om. Gula löv spelar när vinden blåser genom dess grenverk. På marken vissnar de sista blommorna ner och luften jag andas en tisdagsmorgon är inte kall, men frisk. En ny tid närmar sig och jag är tacksam. Tacksam för att jag får finnas, vara frisk och en del av allt det fantastiska som livet innebär. Inte varje morgon som jag hoppar ur sängen med ett leende på läpparna. Ibland bjuder livet på uppförsbackar, ord som sårar och problem som känns oövervinnerliga, drömmar som slås sönder och sorg över de människor som inte fick finnas. Men när kvällen kommer och solen lägger sig för vila, när andras verklighet gör ont ända in i min själ, då tackar jag för mitt liv och är innerligt tacksam över att det är just precis som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar