tittandes ut sökandes en horisont bortom hustak och gardinprydda fönster. En liten människa i en värld mångt mycket större än jaget kan ta till sig. I nästan två år har jag levt i min bubbla. Min värd har krympt ihop men ändå rymt allt som jag behöver. Allt det där som betyder något. Min familj har under min mammaledighet kunnat få vara nästan hela min värld. Jag så tacksam för det. Att livet på ett vis har kunnat pausats när behovet varit som störst.
Denna vecka har varit min första i er värld igen. Att möta arbetslivet, vänner, arbetskamrater och kunder kändes fint. Overkligt att tiden gått så fort. På många sätt känns det som att den stått stilla. Jag smeker en liten Milo över det svettiga håret där han ligger ihopkrupen, med rumpan i vädret, i ena hörnet av sin vita spjälsäng. Pyttesmå tår har blivit till små, och en kal hjässa har prytts med ljusa små lockar. Ett litet knyte springer nu på snabba ben alltid på väg i nyfikenhet. Milo är min verklighetsförankring. Livet stannar aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar