Sista dagen

Intalar mig själv att det är sällan som vägar faktiskt tar slut, även om det kanske känns så. Jag står nu här med ett avslut. Har lämnat en arbetsplats som det senaste året berikat mig både som människa, kvinna, vän, arbetskamrat och kurator. Det har varit en intressant resa och just nu ikväll känns det overkligt att den resan nått sin slutstation. Men vägar tar inte slut...de slingrar sig fram i oändlighet långt bortom vårt synfält. Mörkret ligger nu tät över vägen och lyset är släkt i väntan på solen som i morgon åter ska ge sken på min färd...resan fortsätter, nya vägar, nya medresenärer...nya vägar att utforska...men i natt är mitt hjärta sorgset.

Av kärlek till de som inte hade något val

Håller livet i mina händer. Mitt eget och på sätt och vis också mina barns. Det är ett ansvar och en skyldighet att ta tillvara på varje dag av kärlek till de som inte hade något val. Vi är alla en del av något större. Ett sammanhang som skapar mer mening än vi själva kan förstå.

Lev…människa lev! I tacksamhet ska jag vakna till en morgondag även om molnen ibland känns tunga och regnet piskar mot min kind. Där är bara vatten som faller. Vatten som föder liv till förmån för oss levande. Vi kanske inte ser det just nu. Men en dag kommer världen att blomstra igen.