Finns det drömmar i alla människors ögon. Jag vill så gärna tro det. Att vi alla står på en plats i vårt liv där vi kan se med tillförlitlighet och hopp på en framtid. Innerst inne vet jag att det kanske inte är så. Det finns barns vars längtan inte längre vågar hoppas. Vuxna som inte ser någon utväg och som i mörker famlar sig fram. Människor som inte tillåts drömma, som föds in i roller de själva aldrig fått bestämma.
Livet är för oss alla en resa och jag är så glad för att jag en gång för länge sedan ändå valde att ge min framtid en chans. Det kan kännas hopplöst, skrämmande, outhärdligt. Som om det inte längre spelar någon roll vad som händer...men det gör det. Jag lovar dig det. De spelar en stor roll för andra människor vad som händer med dig. Val kan kännas som ens egna, men att tro att de inte för all framtid kommer att påverka de som älskar dig, och som kanske på avstånd valt att bara iaktta är nog den störa livslögnen av alla.
Så stanna. Ge dig själv en chans.En möjlighet till en framtid. En vacker dag så kommer du ändå att få dina änglavingar- fram tills dess är det inte tid för dig att flyga!
Ibland är det så lätt att bli sittande framför datorn. Tid och rum försvinner. Klockan tickar på. Samvetet och förståndet säger till mig att det är dags att sova för länge sedan, men lugnet som just nu sprider sig i nattmörkret får mig att stanna ytterligare en stund. När familjen somnat finns det plötsligt tid för mig att vara jag. Att få skriva, andas, känna. Vara i det som är precis just nu för stunden. Dagarna är så intensiva. Världen pockar på min uppmärksamhet. Livet fylls av just liv. Men nu, precis just nu står min värld stilla och där i lugnet andas jag.
