Som cement som faller från skyn

Vart har våren tagit vägen? Jag kände den igår. Anade vad som ska komma. Hela min kropp bara sög i sig av solstrålarna som smekte min trötta vinterhy. Idag föll snön när jag klev utanför dörren. Man skulle lika väl ha kunnat hälla cement över mina knoppande vårblommor i rabbaten, så tung kändes detta vita sattyg som till jul är en välsignelse. Våren måste få komma nu. Längtan efter sommarens varma vindar tar snart över hela min själ. Snälla moder natur- låt den få komma nu!

Moa mår bättre. Febern är borta men prickar pryder hela hennes lilla kropp. Jag fattar inte vad de kan bero på. Är de inte bättre i morgon ska vi söka upp vårdcentralen igen. Jag lever fortfarande på den oerhörda känslan av glädje över att Moas rädsla för sjukhus blivit hanterbar. Det är som en jättesten har släppt från mina axlar och nu hoppas jag bara att hon ska vara frisk nästa vecka så operationen kan bli av enligt planerna.

Melvin håller på att få ännu fler tänder. Dreglar och gnessar och tuggar på allt i sin väg. Fyra uppe och fyra nere har han nu. Moa hade inte en enda tand när hon var till tandläkaren på 1 års kontrollen. Tänk vad olika det kan vara.

Tentan närmar sig och ångesten flyttar allt mer in i mitt bröst. Det är inte helt lätt att plugga när barnen är sjuka och hemma från dagis. Skulle nog vilja säga att det är näst intill en omöjlighet. Christian har vabbat i helgen så jag har kunnat åka iväg till biblioteket och pluggat lite. Om jag blivit klokare går väll att diskutera. Jag gör så gott jag kan med de förutsättningar som jag har. Mer kan jag inte göra. Jo föresten. Jag får be en stilla liten bön om att lärarna valt just de frågar som jag kan svaret på. ;-)