När jag var 20 år så dog en helt underbar människa i mitt liv. Hon var min allra bästa vän och en oerhört stark förebild och trygghet för mig i det livet som jag levde då. Den 3 maj är det 9 år sedan Carina dog och fast min övertygelse är att hon har det bra, så rinner ändå mina tårar nu när jag skriver. Jag tror hon var 41 år när hon inte fick leva längre. Cancern slog ner som en bomb hos en livsglad trebarnmamma som befann sig mitt livet. Trots hennes kämparvilja och kärlek till livet så fick vi inte ha henne kvar.
Det är många gånger som jag önskat få ha hennes hos mig igen. Vill att hon ska se hur bra jag har det nu. Mina vackra underbara barn. Att hon ska komma på mitt bröllop. Någonstans inom mig så vet jag att hon redan omfamnat mina barn, lett på avstånd när hon iakttagit mig iklädd brudklänningar. Jag vet att jag har en alldeles egen underbar ängel någonstans långt där borta och att hon lägger sina vingar som skydd över mig och min familj.
Jag sökte lite på nätet och fann den sången som jag sjöng på hennes begravning. Än idag så förmedlar den mina känslor oerhört väl. Den heter "Vi ska ses igen"...och jag har inte hört den på nio år. Men underbart vacker är den.
Ni som tvingas leva med sorg i era hjärtan och i era liv. Jag hoppas att ni kan finna lite tröst i den här sången. Jag vet att jag gjorde det.
http://www.youtube.com/watch?v=Cpipj_mEVb8
Var rädd om livet. Var tacksam för varje minut som livet tillhör er. Livet är en gåva- absolut ingen självklarhet...även fast jag vill leva med tron att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar