När en blomma slår ut

Det har varit en väldigt bra dag idag. Varit i skolan och pluggat till tentan med ett gäng andra tjejer i min nya klass. Blev så glad när jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Varit lite orolig för hur det skulle bli med en ny klass. Föreställningen om att alla redan skulle ha grupperat sig och valt de personer som de vill umgås med var min verklighet. Rädd för att bli den där nya som liksom inte hör till. Men det är verkligen inte så. Jag har blivit jätteväl bemött och de har inbjudit mig till att få vara en del av deras gemenskap. Länge sedan som jag känt mig så levande som jag gjort idag. Jag är någon mer än Moa och Melvins mamma, och det är denna Karin som idag fått blomma ut. Jag har funnits i ett sammanhang. Blivit uppskattad. Accepterad. Varit någon som andra räknat med.

Det är absolut inte så att jag inte känner mig uppskattad och viktig här hemma, för det vet jag att jag är. Min familj betyder allt för mig. Men det betyder inte att jag inte uppskattar dessa luftbubblor av självförverkligande som andra sociala sammanhang ger mig.

Moa var med sin pappa till distriktsköterskan i morse. Det är tre -dagars -feber som Moa haft och därav blivit helt prickig. Hade inte en tanke på att det kunde vara det, för vi har ju hela tiden trott att hon hade det en gång när hon var riktigt liten. Ska tydligen vara oerhört smittsamt så nu går vi bara och väntar på att inkubationstiden som för oss är en hemlig gåta, ska slå igenom och ge oss ännu ett 40 gradigt litet prick barn.

Melvin är nu 10 månader, 9790 g och 75,5 cm lång. Vart har tiden tagit vägen?