Oändlig tacksamhet

Att vara ung. Ibland är det samma sak som att vara liten. Så var det i alla fall för mig. Även om utsidan kanske vittnande om vuxenhet så var insidan så skör och längtade mer än någon annan efter kärlek och värme. En trygg omfamning och tröstande ord om att allt en dag skulle komma att vara annorlunda. När kramarna väl kom så spelade inte orden någon egentlig roll för jag trodde ändå inte på att de gällde mig.

Att synas men ändå vara osynlig. Kanske har vi alla någon gång känt just så. Ibland tror jag dock att osynligheten beror på att vi själva stänger in det som är vi ett skal och bara visar en yta som vi vill att människor ska beskåda. En yta som försvar, men som egentligen bara skadar oss mer, då ingen kan hjälpa någon som inte till synes håller på att drunkna.

Att vara ung och finna en plats och en mening. En trygg hamn att återvända till tror jag är viktigt. För mig var det livsviktigt. Inte visste jag när jag den där höstdagen klev innanför kyrkans väggar för första gången,  med en vit bok i handen som krävde påskrift om att jag varit där, inför stundande konfirmation när sommaren kom att det skulle förändra mitt liv för alltid. Men det gjorde det. Om det var Gud eller människorna i dennes tjänst spelar för mig ingen roll. Där blev jag viktig, bekräftad för den jag var.

Att vara på glid. En del av ni som följer mig här vet hur min resa en gång var. Ni kan läsa mellan mina rader och se ett djup som ni andra inte har tillträde till. Ni som delade mina ungdomsår, ni delar också en stor del av min historia. Ni är viktiga för mig. Så mycket viktigare än ni nog själva kan förstå.

När skolan blev ett fängelse som jag flydde från möttes jag av värme hos er. Inte hårda ord, förmanande… ja ibland, men aldrig dömande. Ni bara var där. Blev glada när jag kom, även fast jag egentligen borde varit någon annan stans. Möttes av leenden… leenden som för mig aldrig har slutat att skina.

Wojje, Lena, Niclas, Roland, älskade älskade Carina, mina ord räcker inte till för att beskriva hur mycket ni betydde och fortfarande betyder för mig.

Hasse… älskade Hans…finns inga ord, bara oändlig tacksamhet.

l

Ni gjorde skillnad. Idag gör jag skillnaden. Ert arv lever vidare.

När drömmar slår in

''

När drömmar slår in. Blir till verklighet. En del av mig. En del av mitt liv. Då ler jag, i tacksamhet och kanske också lite av förvåning. Tänk att livet kunde bli mer än mina drömmar någonsin ens vågade fantisera om.

Att älska och bli älskad. Att sitta vid frukostbordet med smulor som dekoration så långt ögat kan se. Kläder som blivit till ett berg i hallen och små skor som senare under dagen kommer springa i lek över dagisets gräsmatta, vittnar om ett liv som jag är så innerligt tacksam över.

Jag älskar, är värd att älskas. Vaknar upp till ett liv som är mer än jag någonsin kunnat drömma om...och jag är värd det. Jag är värd varje sekund av delad lycka.

En dags slut

Dagen börjar gå mot sitt slut. Kroppen faller trött ner i soffan och ännnu en dag i ett liv som är mitt har passerat. Barnens små kroppar som under natten kommer att komma smygande i mörkret och lägga sig tätt tätt intill mig, sover nu stilla på övervåningen.

Lugnet har nu lagt sig i vårt hem.
Jag är nöjd och välkomnar en morgondag.

I hennes ögon lyser kampen

Väcks upp till en ny dag i hösten spår. Solen gnistrar mot hustaken. Kan ana den vita frosten på vårt förådstak när jag ser ut ifrån mitt köksfönster. Idag är en vanlig dag. För mig men inte för alla. Sorg bor i människors hus och i människor hjärtan och för dem kommer den här dagen aldrig mer att bli just bara en vanlig dag.

På en restaurang i vår stad, vid ett litet bord i ett hörn satt hon. Ömsom stirrandes i väggen, ömsom försigt kämpandes med efterrätten på sin tallrik. Den späda kroppen  men framförallt sorgen och kampen i hennes ögon samtidigt som hon kämpandes svalde varje tugga med omsorg skapade en  osynlig bro över till mitt bord.  I ett liv för länge sedan var det jag, och jag hoppas så innerligt att hennes kamp vid det där restaurangbordet var en kamp och ett steg på väg till livet igen. För det är möjligt. Jag önskar att hon en dag kommer att kunna skratta, se sina barn leka, grilla korv i skogen, shoppa kläder av nöjje och njuta av ett restaurangbesök.Tillåtas känna smekningarna från en annan människas händer på sin kropp och innerligt kunna känna att hon är vacker och värd att älskas.

För det går...det är möjligt...mina vänner jag vet att det går...

Christina Aguilera- Beutiful

När träden byter kläder

Ute har träden börjat klä om. Gula löv spelar när vinden blåser genom dess grenverk. På marken vissnar de sista blommorna ner och luften jag andas en tisdagsmorgon är inte kall, men frisk. En ny tid närmar sig och jag är tacksam. Tacksam för att jag får finnas, vara frisk och en del av allt det fantastiska som livet innebär. Inte varje morgon som jag hoppar ur sängen med ett leende på läpparna. Ibland bjuder livet på uppförsbackar, ord som sårar och problem som känns oövervinnerliga, drömmar som slås sönder och sorg över de människor som inte fick finnas. Men när kvällen kommer och solen lägger sig för vila, när andras verklighet gör ont ända in i min själ, då tackar jag för mitt liv och är innerligt tacksam över att det är just precis som det är.

Sommarvindar har vidrört mitt hår

Sommarvindar har blåst förbi, blommor på marken har fått själen att lysa i kapp med solen på himlen. Det har verkligen varit en fin sommar i år. Barnen har kunnat bada nästan varje kväll i en sjö inte allt för långt bort. Moa har lärt sig att dyka och Melvin hoppar nu stolt från bryggans kant.

Kanske märkte du att bloggen tystnade igen. Var egentligen inte något medvetet val. Det bara blev så. Att jag tog tillbaka makten över min blogg, lät orden flyga ut i rymden och beröra människor igen var så läkande. Kanske var det viktigare än själva bloggandet i sig. Att tvingas till tystnad av människor som vill göra än illa har påverkat mig väldigt mycket som människa. Men det är slut med det nu. Nu handlar det om mina val...min lust att skriva eller inte. Det är viktigt för mig. Jag kommer inte heller att lösenordsskydda min blogg. De har låst in min rätt att vara fri under så många år. Jag andas nu och orden lär aldrig tystna mer...

Kramar Karin

Grattis Melvin på femårsdagen.

26 maj 2013.

Tankar i natten

Ibland finns dom bara där. Tankarna. Tankarna om det som en gång var, det som är just nu och oron över hur livet kommer att fortsätta vara. Det förgångna har redan satt sina spår, lämnat avtryck och
skapat minnen. Nuet försöker jag ta tillvara på men jag kommer ibland på mig själv med att tankarna redan skenat iväg någon annanstans.

 

 

Att det ska vara så svårt att bara stanna. Att vara precis här och nu. Att ta mig tid att bygga ihop legovärldar och låta Barbie byta kläder för 10 gången och ge mina barn hela min uppmärksamhet och min tankevärld. Helhjärtat om bara för en stund.

 

Jag ska bli bättre...älskade barn jag ska bli bättre...

God morgon Sverige!

Solen skiner och fåglarna kvittrar, lockar mig att le när jag stiger utanför dörren till vår trädgård. Det är ljummen luft. Inte allt för varmt men solen på vårhimlen skapar hopp om en en varmare eftermiddag. Kläder och leksaker blandas i ett virrvar på våra allt för små golvytor och jag står och väljer mellan att bli upprörd eller bara blunda, tar några extra höga kliv över berget som jag snabbt bestämmer mig för blunda inför. Min man har svårt för att göra det samma. Stresserar lätt upp sig och blir hysterisk likt att världens undergång nu är nära. Men vi är väll alla olika. Klädhögarna kommer inte att flytta på sig utan ligger snällt och väntar på att jag ska förbarma mig över dem när andan faller på. 

Att vara förälder. Visst är det en underbar gåva som vi förvaltar. Att få möjligheten att se sina barn växa upp och bli små egna individer. Men de som påstar att tålamodet aldrig sinar och att barn mer än något annat kan få än att gå på nerverna hävdar jag bestämt ljuger. Jag älskar dem. Vist gör jag det över allt annat. Men när de väl sätter den trotsiga och arga sidan till en tidig tisdagsmorgon innan klockan slagit sex så ler jag inte in morgonljuset. Vill helst av allt dra täcker över huvudet, sätta på mig sådana där hörselkåpor med inbygg radio som bönder brukar ha när det plöjjer med sina traktorer ute på sina åkrar. Sova vidare och lotsas att världen där utanför i rummet runtomkring som pågår likt ett värdskrig för stunden inte existerar. Men jag har inga sådana hörselkåpor, och som lydig förälder masar jag mig ur sängen även den här morgonen och försöker medla med minidiktatorn i rummet. Det blir tillslut både kläder, frukost, tandborstning, skola och dagis. Solen skiner och fåglarna kvittrar, lockar mig att le när jag stiger utanför dörren till vår trädgård. 

God morgon Sverige! Godmorgon!

När drömmar blir till fantasier

Vad är det egentligen som skiljer drömmar ifrån fantasier?
Det sägs att det är bra att ha drömmar. Att vi ska hålla våra drömmar vid liv. Men jag vet inte. Tillslut kanske det bara är bättre att acceptera att verkligheten är som den är, och förstå att de drömmar som så länge varit min följeslagare egentligen bara är ouppnåeliga fantasier.

Barnkalas

Barnkalas. Detta fantastiska som får varje litet barns förväntansfulla ögon att lysa av glädje. Magin ligger som ett hölje över den stundade festligheten. Det ringer plötsligt på dörren och där utanför radas de upp, besökarna som även de längtat i veckor för att få dela detta ögonblick med sin nu ett år äldre vän.
I söndags hade jag äran att följa med Melvin på just ett sådant kalas. Trots att jag med min mammamyndiga röst försökt förklara för honom att han kunde vara där själv, vann han detta krig och jag fick snällt ställa mig i ledet av gratulerande besökare. Melvin lekte glatt med de andra barnen och jag smet ut på altanen på familjens baksida. Där i solen, i lugnet utanför så log jag i min ensamhet. Två glada föräldrar som halvstressat försökte tillgodose alla barns önskningar och minst sagt starka viljor. Lekar som liksom hörde till när jag själv var ett kalasande barn bojkottas snabbt av mobben som halvvägs in i leken istället öppnar upp altandörren och springer ut i bara strumplästen i det geggiga vårgräset och högljutt skriker att jag vill inte vara med! Jag forsätter att le. Jag är så tacksam för att jag kan sitta kvar där i min solstol och bara iaktta. Kalaset fortskrider, korv, tårta och glass om en under livlig diskussion om vem som ska ha vad. De små Sverigeflaggorna som från början var 5 vackra prydnader på tårtans topp, har under fikats gång blivit 15 då rättvisan tillslut segrade. Precis som på min tid avslutades kalaset sedan med fiskdamm och kanske är det fortfarande ett vinnande koncept då barnen nu lydigt rättade sig till ordningen och lydigt stod och väntade på sin tur. Två timmar har nu gått och ringklockan på ytterdörren börjar åter igen gå varm. 13 föräldrar i kö möts av glatt hoppande och skrattande barn med godis i hela huvudet och rester av jordgubbstårta i ansiktet. Kalaset är över. Två trötta föräldrar ler och tackar för att barnen velat komma på deras sons kalas. Jag kliver ur solstolen på familjens nybyggda trädäck på baksidan i solskenet och tänker att det är nog trots allt så här det måste få vara. En dag om året är vi nog skyldiga att låta barnen ha fest på barns vis. För i slutänden kanske det inte spelar någon roll om grisen på väggen bara fick tre knorrar, och att strumporna doftar vårjord. Det är kalas. Barnens lycka lyser i ögonen, rester av tårtan ligger under bordet och godiset är för länge sedan slut. Denna kväll är jag övertygad om att  två nöjda men trötta föräldrar somnar tacksamt i sina sängar och tänker att det dröjer ett helt år till nästa gång...
　

Vitsippor likt snö

Solen värmer min vårknoppande kropp till liv igen. Det har varit en lång vinter. Ändå så känns det som att tiden gått så fort. Längs Vätterstranden under en tidig morgoncykeltur kunde mina ögon nu äntligen skönja utslagna små blad på björkarna. 
I skogen intill vårt hus ligger vitsippor likt snö.

Vår älskade vår. Du är välkommen!

Carina- du fattas mig

Solen skiner precis som den gjorde den dagen då du lämnade oss. Vinden var varm, våren var här på riktigt. Jag minns fåglarna som kvittrade utanför huset när jag efter ett telefonsamtal från en röst långt borta fick beskedet att du rest iväg. Allt stod stilla. Som ett vakuum där livet stannade, men ändå så fortsatte klockan slå. Vi ungdomar grillade korv och mindes dig den här kvällen utanför den arbetsplats där du blev en så viktig del av mitt liv. Jag sov hos en vän den här första natten. Somnade i hans armar. Ensamheten skrämde men fortfarande var jag helt kall inuti. Det ofattbaras sanning tar lång tid att ta in. Dagar blev till nätter där jag inte kunde sova. Jag satt och grät på min balkong i sällskap av fåglarna som tillslut gav upp sin sång för tystnaden. Det var jag , natten och bilarna på avstånd. Jag önskade så att du skulle komma tillbaka. Jag tror att det tog en vecka…kanske två innan jag förstod vad som hänt. Det totala kaoset med kraft av en tsunamis vågorn sköljde över mig och en natt så orkade jag inte mer. Kanske var det du som gav mig telefonen och slog numret till mina föräldrar som yrvakna i den andra änden av telefonen, i skenet av månljuset kom och hämtade mig. För första gången på flera år lät jag mina föräldrar få älska mig. Mamma satt vid min säng i mitt barnsdomsrum tills jag tillslut somnade. Långsamt närmade vi oss varandra igen.
Jag var 20 år då. På väg att ordna upp mitt liv där Du var en så viktig del. Du var min bästa vän men även den vuxna personen i min närhet som kommit att bli den hela min tilltro vilade hos. Att mitt i detta förlora dig var en katastrof för mig.
Några dagar innan du dog besökte jag dig på sjukhuset. Jag vet att du såg mig för några korta sekunder, du sov mest. Dina andetag var tunga och rosslande och jag visste, jag visste när jag gick ut i sjukhuskorridoren och stängde dörren om dig, att det var den sista gången som jag någonsin skulle få se dig. Den förtvivlan går inte att beskriva med ord.
Jag gråter nu. Det är år sedan mina tårar föll för dig. För det mesta Carina så gläds jag åt allt det som vi hade tillsammans. För det arv av kunskap, omsorg och kärlek som du spred omkring dig, och som jag idag gör allt för att vårda. För minnena vi delar. Men just nu…idag 13 år senare när jag själv är mamma och lever mitt liv som en vuxen kvinna precis som du gjorde, med en önskan om att alltid få finnas vid mina barns sida, så gör sig smärtan påmind. Det orättvisa. Den orättvisa jävla cancern som gör barn föräldralösa blir till glödhet lava som smärtar i mitt bröst. Jag hade så gärna velat ha dig här.

Hur någon som är död kan kännas så levande

Där i himlen dansar molnen förbi. Skapar lugn och tröst om att himlen bär på evighetens gåta. Jag vet inte vart jag tror att du är egentligen. När jag pratar med mina barn om döden så säger jag att du är i himlen, och kanske är det så att det är du som målar våra solnedgångar om kvällarna. Att livet fortsätter trots att människor som vi älskar dör är fakta. I början trodde jag inte ens att det var möjligt att fortsätta andas..men ändå så gjorde jag det. Jag andades och grät och tillslut en dag så förstod jag att livet faktiskt gick att leva om en med en tom stol vid fikabordet. Den 3 maj är det 13 år sedan du dog. Jag förundras ofta hur någon som varit död så länge ändå kan kännas så levande. Jag kan fortfarande känna värmen ifrån dina händer när du omtänksamt höll dem på min mensvärkande tonårsmage. Jag kan se dig komma in genom ytterdörren och ibland på stan kan jag fortfarande vända mig om då jag tycker att jag ser din gestalt i en gränd. Carina- Idag minns jag med glädje allt vad du betyder för mig, och oavsett om det finns en himmel eller inte så är jag övertygad om att du lever. En tonårstjej skrev ett brev och lade på sin farmors kista."När du dog undrade jag vart du tog vägen, nu vet jag att du bor i mitt hjärta".

Carina jag älskar Dig!

I våreldens sken

I skenat av Valborgsmässoelden blir det gamla så nära och så tydligt. Det var här vår resa tillsammans började, det var här i brasans sken med vitsipporna runt fötterna som vi gick hand i hand och längtade och drömde om att skapa ett nytt litet liv. Där vid brasans sken insåg jag att livet springer iväg. Att det som en gång var drömmar nu är en verklighet och att det som är det förflutnas tid aldrig mer kan bli nu. Det skrämmer mig och jag vill stoppa tiden. Leva i nuet och att nuet ska få vara i evighet...för framtiden den vet vi ingenting om...

Jag andas, jag flyger- ger bloggen liv igen.

Att andas. Att vakna och känna att idag är luften min och bara min skapar vind under vingarna och mod att lyfta. Jag flyger. Jag tar tillbaka det som en gång var mitt. Rätten att skriva. Att formulera livet till en minnesvärd resa för mina barn att en dag ta del av. En ventil där mina tankar blir konkreta och där skrivande blir ett sätt för mig att förmedla ut det som är jag. Bloggen ska få liv igen och de människor som för år sedan ströp en del av min syretillförsel och använde det jag skrev som ett vapen mot mig, till er vill jag bara säga att ni vet inte hur illa ni gör. Min blogg är min! Mina tankar, mina känslor, mina upplevelser och mitt liv! Ni som i naivitet tror att min blogg är den hela människans sanning ni behöver ett uppvaknande. Jag väljer att ge er en del av mig själv. EN bild av den jag är men kanske också av den jag önskar att jag vore. Jag vill locka er till skratt, få era tårar att rinna, väcka tankar, förmedla en åsikt. Jag ger er det som jag vill att ni ska få. Den hela sanningen om mig och mitt liv kommer ni aldrig att komma i närheten av. För liksom i medievärldens karusell kommer sanningar alltid att censureras eller vara vinklade för att nå sitt syfte. Jag andas…jag flyger. Med ny vind under mina vingar fortsätter jag min resa. Till er som vill följa med, bugar jag ödmjukt och ber er sända ett privat meddelande till mig på facebook för att få det lösenord som i fortsättningen kommer att försöka förhindra människors elakheter att återigen tysta min röst…

Snart färdigt

.

Förändring pågår

När Moa mötte kungen

I går träffade Moa kungen på lekterapin på länssjukhuset Ryhov, under hans vistele här i Jönköping.

Då jag inte har någon rätt att lägga ut bilden på Moa och kungen här på bloggen hänvisar jag till nedanstående länkar för att se bilden och läsa om Moas möte med kungen.

http://www.lj.se/index.jsf?childId=11743&nodeId=33680&nodeType=12

http://www.lj.se/index.jsf?nodeType=2&nodeId=24407&childId=13413

Moas resa

Fly away

Är det bara jag som blir sådan här? Halvsnyftande mamma och maka som plötsligt insett att jag snart ska åka ifrån min man och mitt ena barn.

Har ju verkligen sett fram emot att flyga till Stockholm med Moa och nu ser det faktiskt ut att bli av efter många om och men. Men helt plötsligt så blev jag bara så ledsen. Jag är inte van att vara utan dem. Melvin vet jag knapt om jag sovit borta från mer ett par gånger. Christian och jag är ifrån varandra när han jobbar men jag vet ändå att han snart inom några timmar kommer hem och med ett leende kramar om mig igen.

Lite nervös är jag allt, och framförallt är det jobbigt att inte veta säkert hur det ska bli. De säger att planet ska gå men vågar man lite på det?

Tankarna far iväg

Ute lyser solen och här inne sitter jag framför datorn och försöker göra färdigt min hemtenta. Tankarna far iväg och jag har svårt att hålla fokus. Flygplatsen har både hunnit stänga och öppna igen denna dag, och inte blir jag klokare på om hur vida vi kommer att kunna åka iväg i morgon.

Tror att jag ska berätta för Moa ikväll att vi ska försöka åka till Anna i morgon men att flygplanet kanske är trasigt så vi inte riktigt vet hur det blir. Jag är bara så rädd för att göra henne ledsen och besviken. För vilken mamma vill utsätta sitt barn för det?

Vågar man tro på flygprognosen

Med andan lite halsen har jag svurit och orat mig över vulkanaskans framfart. Ska resa bli av eller inte. När ska jag våga tala om för Moa att hennes och min lilla flygtripp är redan nu om några dagar.

För en liten stund sedan kom beskedet att flygen från Arlanda och Jönköping ska börja gå igen som vanligt vid klockan 16 idag. Hoppet börjar tändas igen och kanske att resan nu faktiskt kommer att bli av.

Moa brukar förundrat se upp mot himlen när flygen åker förbi.-"Mamma, när ska jag få flyga till Afrika". Det där hoppet i hennes vädjande blick har lett till att Moa och jag ska göra en liten resa till Uppsala och hälsa på min kompis Anna. Flyget går klockan 13.00 på fredag. Hoppas så att resan kan bli av. Har verkligen sett fram emot detta.

Grattis lilla Tuva till ett fint armband

Den glada vinnaren på pingpong barnkläders tävling är Linda. Hoppas att din lilla dotter Tuva snart kommer att få må bättre, och att armbandet får bli just det fina minne ifrån dotterns sjukdomstid som du hoppas på.

Besök gärna Lindas blogg och följ familjens kamp för att övervinna dotterns cancer.

http://familjenwernersson.blogg.se/

Melvin i badhuset

Sista chansen att vara med och tävla!

Idag är det sista dagen du har chans att vara med och tävla om ett fint pris ifrån www.pingpongbarnklader.se. Tävlingen är öppen fram till klockan 24.00.

Jag kommer sedan att lotta ut vinnaren för att slippa känna mig så jävig i denna tävling!

Lämna en kommentar under det tidigare inlägget så är du med i tävlingen!

Lycka till!

Moa ska få träffa kungen

Att kämpa med sjukvårdsskräck hos ett litet barn är inte enkelt. Man vill så väl och som vuxen vet man att det som ska göras inte är farligt utan för barnets eget bästa. Men hur får man det lilla barnet att förstå att man egentligen är snäll när man vill utsätta barnet för något som kanske kommer att göra ont?

Lekterapin på Ryhov kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Allt jobb de med tålamod och verklig omtake lagt ner på mitt barn kommer att ha betydelse för Moa under resten av hennes liv. De har skapat en förutsättning för henne att klara av att hantera kommande sjukvårdserfarenheter. Rädslan finns till viss del kvar, men den går inte att jämföra med den skräcken som tidigare fanns i hennes ögon.

Barn- och ungdomsmedicinska kliniken på Länssjukhuset Ryhov har tilldelats utmärkelsen Svensk Kvalitet 2009 och på tisdag nästa vecka kommer kungen att komma dit och dela ut detta pris.Han kommer också att gå runt på de olika barnklinikerna och bland annat besöka lekterapin.


Moa har lämnat spår hos personalen på lekterapin vilket gör mig glad och stolt som förälder. Moa finns för övrigt med i lekterapins informationsmaterial, och är en av lekterapins ansikten utåt. Moa är inbjuden att komma och leka på lekterapin nästa tisdag och få möjlighet att närvara när kungen kommer och besöker dem.

Moa...min lilla älskade prinsessa.

TÄVLING! VINN GÅVA FRÅN PING PONG BARNKLÄDER!

TA CHANSEN OCH VINN EN GÅVA IFRÅN PING PONG BARNKLÄDER

www.pingpongbarnklader.se

Skriv en kommentar om vad du vill vinna och varför just du borde få bli den lyckla vinnaren i denna tävling! Viktigt att du anger din mailadress om du inte har ett användarnamn till en blogg, så att jag kan kontakta dig om du vinner! Sista tävlingsdagen är den 20 april. Vinnare utses av mig och publiceras den 21 April!

Du kan välja mellan:

Ett silverarmband med hjärta till ditt barn- Längd 13 cm.

En badcape med Cuties tryck - Kan användas både som badcape och om som filt. Levereras i en lyxig organzapåse



Barnförkläde- Älskling. Passar barn i åldern 2-4 år. Kvalité: Plastad 100% bomull. Lätt att torka av med trasa.

(Vinnaren får en av dessa produkter)

För mer information om dessa produkter gå in på deras hemsida:

http://www.pingpongbarnklader.se/

Lycka till!

När sorg blir till vackra minnen

Vårens vindar dansar med mitt hår. Fyller min bleka och lite halvfeta vinterkropp med nytt liv. Vitsipporna blommmar nu i skogen och på sidan av skogens liv, lever jag och försöker att blomstra.

Att minnas med kärlek och glädje. Snart är det tio år sedan min bästa vän dog i cancer. 10 år- kan inte fatta att tiden gått så fort. Jag gråter inte längre över att hon inte finns hos mig för på något vis så gör hon det ändå, fast på ett annat sätt.

När jag stod där vid hennes säng på sjukhuset och viste om att det skulle bli sista gången jag någonsin fick se henne andas. Att lämna det rummet och att lämna hennes liv till minnena gjorde så ont. Tårarna sprutade och känslan av orättvisa går inte att beskriva.

Att tvingas att lämna någon man älskar är inte enkelt, men ibland ger inte livet än något alternativ. Man tvingas in i en verklighet som man på något vis är tvungen att lära sig att härbergera.

Livet är resa som när som helst kan ta slut. Var rädd om det...

Morgonstund

Den där lilla foten i sidan som får mig att vakna med ett ryck en tidig vårmorgon, fyller min trötta mammakropp med lustfylld kärlek. I bakgrunden hörs en röst som ropar i fjäran - MAMMA! MAMMA! NENNING! Leendet på Melvins små läppar när min ruffsiga uppenbarelse visar sig i dörröppningen gör varje morgon till ett efterlängtad inslag trots allt för få timmars sömn.

Mina underbara små barn som snart kommer att vara stora. Ni förvandlar mitt liv till en underbar och kärleksfull resa!