Barnkalas

Barnkalas. Detta fantastiska som får varje litet barns förväntansfulla ögon att lysa av glädje. Magin ligger som ett hölje över den stundade festligheten. Det ringer plötsligt på dörren och där utanför radas de upp, besökarna som även de längtat i veckor för att få dela detta ögonblick med sin nu ett år äldre vän.
I söndags hade jag äran att följa med Melvin på just ett sådant kalas. Trots att jag med min mammamyndiga röst försökt förklara för honom att han kunde vara där själv, vann han detta krig och jag fick snällt ställa mig i ledet av gratulerande besökare. Melvin lekte glatt med de andra barnen och jag smet ut på altanen på familjens baksida. Där i solen, i lugnet utanför så log jag i min ensamhet. Två glada föräldrar som halvstressat försökte tillgodose alla barns önskningar och minst sagt starka viljor. Lekar som liksom hörde till när jag själv var ett kalasande barn bojkottas snabbt av mobben som halvvägs in i leken istället öppnar upp altandörren och springer ut i bara strumplästen i det geggiga vårgräset och högljutt skriker att jag vill inte vara med! Jag forsätter att le. Jag är så tacksam för att jag kan sitta kvar där i min solstol och bara iaktta. Kalaset fortskrider, korv, tårta och glass om en under livlig diskussion om vem som ska ha vad. De små Sverigeflaggorna som från början var 5 vackra prydnader på tårtans topp, har under fikats gång blivit 15 då rättvisan tillslut segrade. Precis som på min tid avslutades kalaset sedan med fiskdamm och kanske är det fortfarande ett vinnande koncept då barnen nu lydigt rättade sig till ordningen och lydigt stod och väntade på sin tur. Två timmar har nu gått och ringklockan på ytterdörren börjar åter igen gå varm. 13 föräldrar i kö möts av glatt hoppande och skrattande barn med godis i hela huvudet och rester av jordgubbstårta i ansiktet. Kalaset är över. Två trötta föräldrar ler och tackar för att barnen velat komma på deras sons kalas. Jag kliver ur solstolen på familjens nybyggda trädäck på baksidan i solskenet och tänker att det är nog trots allt så här det måste få vara. En dag om året är vi nog skyldiga att låta barnen ha fest på barns vis. För i slutänden kanske det inte spelar någon roll om grisen på väggen bara fick tre knorrar, och att strumporna doftar vårjord. Det är kalas. Barnens lycka lyser i ögonen, rester av tårtan ligger under bordet och godiset är för länge sedan slut. Denna kväll är jag övertygad om att  två nöjda men trötta föräldrar somnar tacksamt i sina sängar och tänker att det dröjer ett helt år till nästa gång...