Livet är ingen självklarhet

Sitter här framför datorn och funderar lite på livet, och suckar lite över vardagens tristess över skrikande barn och ständiga berg av matrester under köksbordet. Tittar på min enorma tvätthög som bara ligger och skriker åt mig att jag borde stryka istället för att sitta här, liksom fönstrena som i vårsolen skulle skrämma livet ur städtanterna i rent hus. Markisen på uteplatsen är sned och muren runt huset håller på att rasa ner. Sitter ett tag och tycker synd om mig själv och suckar ännu en gång över saker som känns trista och jobbiga. Men som tur är slår änglarna mig i huvudet med någonting hårt så jag vaknar till och ser hur oerhört lyckligt lottad jag är.

Här sitter jag med två friska helt underbara barn och en man som älskar mig mest i hela världen. Men framförallt så är vi friska!

Läser om Vimmelmammans kamp emot sin cancer (finns i min blogglista) och blir så tacksam över mitt liv, samtidigt som jag blir rädd. Jag är rädd för cancer. Jag är rädd för att bli sjuk. För att inte få vara hos mina barn. Jag är rädd för dö. För att mina älskade barn ska bli sjuka. För att de inte ska få vara hos mig för evigt.

Sist jag var på lekterapin med Moa så var jag så tacksam för att vi fick vara där på de premisser som råder. Att Moa får leka för att hon är rädd, och inte för att hon är allvarligt sjuk. Kom in en liten cancersjuk flicka medan vi var där. Med mörk hy, mörka ögon och en ljusrosa mössa på huvudet. Kan tänka mig att hon var i sex års åldern. Livet är fruktansvärt orättvist och på många sätt oförutsägbart. Vad fan spelar en sne markis och ett tvättberg i hemmets mörka vrå egentligen för roll i det stora hela? Jag tror att vi alla måste leva mer för stunden och verkligen vara tacksamma och glada över att vi får leva ytterligare än dag där vi får möjligheten att älska och bli älskade tillbaka.