Snön har lagt sig vit och mjuk på vår gård. Fåglarna flyger titt som tätt och äter mat i vårt fågelbord. Ljusen i granar och träd skapar ljus i decembermörkret, och väcker en liten liten gnutta av julstämning i mitt inre. Vet inte om det har med vuxenskapet att göra eller om det bara är jag som varje jul undrar när den magiska känslan i magen försvann, och det som blev kvar blev en dag i almanackan som säger att det är julafton.Moa var så duktig i går. Efter en hel del mutor och lugnande ord så fick vi koppla på henne snarkmätaren. Var många sladdar som skulle fästas på hennes lilla späda kropp. En runt bröstkorgen, en runt magen, en syremätare på ena fingret och en näsgrimma. De första sladdarna gick bra efter att vi lovat både chips, film och mys när de väl satt på. Näsgrimman som var hennes stora skräck skulle vi sätta på henne när hon somnat...trodde vi.
Efter två timmar av hysterisk gråtande och skräckslagna ögon så somnade hon tätt intill min kropp med näsgrimman på, min lilla tjej. Hon var modig och jag är stolt över henne. Hon är verkligen rädd för allt som har med sjukhus och doktorer att göra, och jag hoppas så för hennes skull att det ska avta med tiden. Nu är det bara att vänta och se om mätaren registrerat några andningsuppehåll eller snarkningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar