Att ta farväl av sin graviditet

Att ta farväl av sin graviditet. Undrar om det är fler än jag som känner att det på mer än ett sätt är lite jobbigt. Melvin är ett halvår nu, men det är först nu som jag börjat att rensa bland mina mammakläder i garderoben. Många av dem har jag inte använt sedan Melvin föddes, men ändå har jag inte riktigt klarat av att skilja mig från dem. Sitter nu här och ska lägga ut på tradera. Men ni ska veta att det inte är utan en gnutta av ångest.

Att bli gravid är verkligen det största som hänt i mitt liv och det som jag absolut är mest tacksam för. Den känslan som ett litet liv föder inuti en blivande mammas kropp är magisk. Så är det bara. Tror inte att det finns något som kan slå lyckan i att bära och föda fram ett efterlängtat barn.

Vi ska inte ha fler barn kanske är därför som avskedet blir så svårt. Blir snart en mängden igen, för visst känner man sig speciell när man är gravid eller bär runt på ett litet, litet spädbarn? Människor tar hänsyn. Stannar med bilen när man går över gatan. Vart man än går så möts man har förstående blickar och leenden. Åtminstone så har det varit så för mig.

Nu är jag snart en av alla andra. En vanlig Svensson men skrikande barn på konsum som vill ha godis i kassakön. Vem ger mig ett leende, eller en förstående blick då?

Tagit fram mina p-piller vid flera tillfällen idag utan att ha klarat av att ta första pillret. Det blir så konkret då. Då är det slut på amningen inte bara för denna gång utan för all framtid. Min bröst värker då de skriker efter Melvin, och risken för att jag ska få ett amningåterfall under kvällen är rätt så överhängande.