Grattis min lilla Moa tre år!

I dag fyller Moa tre år. Hon är stor nu. Tiden har gått så fort. Minnena spelas upp som videofilmer i mitt huvud. Känns som att jag minns varje sekund från vattnet som gick på mitt jobb, till vankande fram och tillbaka i en sjukhuskorridor. Personalen som julpyntade och kammade bordsduksfransarna till "o helga natt" på cd-spelaren på receptionsdisken. Den lilla lilla kroppen som lades upp på mitt bröst som jag var rädd för att ha sönder när jag taffat försökte att lyfta den. De där små ögonen, en hand i min. Barn förändrar ens syn på livet...på världen. Inget blir någonsin som förut. Det är precis som om de små bär på nyckeln till en helt ny dimension.

Den 23 december 2005 är den mest fantastiska dagen i mitt liv. Tror inte att någonting någonsin kommer att kunna slå den upplevelsen. Första barnet är magisk. Andra barnet fantastiskt. Men magiskt tror jag aldrig att det kan bli på samma vis igen.

I morgon så åker vi till mina svärföräldrar och firar jul. Förra julen pratades det glatt om att det nästa år skulle finnas två nya små liv som skulle komma att älska julklappspapper och skrämt iakta jultomten på avstånd. I jul fattas det ett barn hos oss och det känns tomt. Lämnar en liten tagg i hjärtat som får tårarna att rinna över. Jag önskar så att vi hade fått se dig växa upp.

Jag håller mina barn tätt tätt intill mig och är tacksam för alla nätter de väcker mig och stör min sömn. Varje dag som jag känner att jag inte får någonting alls gjort för att de har feber eller ont i magen. Jag får ha dem hos mig och jag har fått möjligheten att följa deras resa på livets väg. Jag ber en tyst bön om att de alltid ska få finnas här hos mig.


Tänder tre ljus i kväll och skickar alla mina tankar till dessa änglabarns föräldrar som inte får krama om sina små i morgon. Liam, Esther och Troy- er tid var så kort men ni har satt livslånga spår i min själ.