När ett änglabarns vingar vidrör mitt hjärta

Jag minns första gången jag var gravid. Naivt omedveten om att barn faktiskt kan dö. Efter vecka 12 fanns det inte i min värld. Jag väntade barn och i januari skulle mitt barn komma till mig. De vikta små kläderna i en nyköpt garderobslåda, de små strumporna, den vackert bäddade sängen och den noga valda barnvagnen i rummet intill vårat. Det var så självklart att det skulle bli så. Lyckan var total när min lilla Moa föddes sex veckor för tidigt. Inte ens i det ögonblicket när mitt vatten gick så fanns tanken om att något farligt skulle kunna hända.

Under min andra graviditet så dog ett litet barn i min närhet. Mina barns lilla kusin Esther föddes men fick bara leva i två dygn. Vi visste att hon var jättesjuk men samtidigt så var jag så övertygad om att det skulle gå bra. För något annat alternativ i det läget fanns inte. Väntade på ett mirakel som jag först nu förstår redan hade inträffat. Det var Esther som var miraklet. Varje barns ankomst till världen är ett mirakel!

Tiden går fort samtidigt som ögonblicket för Esthers ankomst och avfärd för alltid har stangerat i mitt minne. Som igår fast ändå så länge sedan. Ett änglabarns vingar har vidrört mitt hjärta, och världen blir aldrig sig lik igen.

Idag skulle Esther ha fyllt två år. Jag är ledsen över att vi inte får uppleva det. Men hon finns här hos oss och vi glömmer henne aldrig.

Jonas och Lotta - Esther var ett mirakel som för alltid kommer att vara en levande del av våra liv! Vi tänker på er!