Bröllopsångest

Bröllopsångest. Har alltid skrattat åt dem som stirrar runt och har panik över klänningen, maten och servettvikningen. De som lägger ner timme efter timme efter timme, år in och år ut för att skapa det där perfekta som de så desperat försöker eftersträva.

Jag är inte sådan...trodde jag. En morgon vaknade jag upp kallsvettig med panik i blicken.

- CHRISTIAN! VI HAR KÖPT FEL RING!!! En något sur Christian satt bredvid mig vid frukostbordet och jag kände mig så dum och ångesten var så intensiv att jag inte kunde få i mig en tugga.

Ringde upp smyckeaffären och ursäktade mig lite besvärat. Tänkte att jag måste ta risken att bli fullständigt idiotförklarad. Jag kan verkligen inte leva resten av mitt liv med fel ring! Mot min och framförallt Christians förvåning så gick de med på att ta tillbaka ringen med gravyr och allt. En ny ring är nu beställd och ångesten är borta.

Något ska man väll ha ångest över innan man når altaret. Verkar nästan som att det hör till. Får väll vara tackam så länge det är valet av ring som får mig att flippa ur, och inte valet av min blivande man!