Bloggandets magiska drivkraft

Om det här med att följa andras bloggar. Vad är det egentligen som är avgörande för att vi ska dras med av dessa skrivande människors liv, och vilja dela det med dem? Är det humor? Att deras liv liknar vårt eget? Att vi kan känna igen oss i det som de berättar? Eller är det snarare motsatsen till vårt eget lite halvtorra liv som vi kanske söker.

Tycker vi om att dras med i kändisvärldens lyx och glamour och stå lite på avstånd och kika genom nyckelhålet hur Blondinbella och hennes kompisar festar på Stureplan och köper väskor för tiotusentals kr, för att det hos oss själva just för tillfället inte blir mer glamoröst än en billig flaska vitt vin i soffan framför tv-programmet talang på fredagskvällen?

Något annat som verkar dra till sig många läsare är det som jag tror att vi alla är livrädda för. Sjukdom och död. För där fastnar vi gärna. Vi berörs av människor livsöden som långt ifrån är rättvisa. Om cancersjuka mammor och barn som kämpar varje minut för att inte bli av med sina liv. Om föräldrar som mitt i en lycklig graviditet mister sitt älskade och efterlängtade barn. Om sånt läser vi gärna. Om kvinnor som blir slagna av sina män. Om människoöden där någon i familjen plötsligt rycks bort i en allvarlig bilolycka.Där fastnar vårt engamng. Frågan är varför?

Jag behöver bara se till mig själv att det är så, och i mitt eget fall så tror jag att det mångt och mycket är mitt sätt att hantera den rädsla och den frustration som jag känner inför detta. Att utan att egentligen vara berörd våga mig närma det otänkbara. Min egen, och min familjs dödlighet. Deras bloggande har dubbla effekter. De hanterar sin sorg genom skrivandet, och vi andra kanske får oss en tanke om vad som är viktigt här i livet och vad vi har att vara tacksamma över.

Min andra fråga lyder om det är möjligt att i medial utgångspunkt skapa en framgångsrik blogg, om det liv man lever är ett rätt vanligt och odramatiskt liv? Går det ändå att väcka människors intresse?