I natt är inget omöjligt

Ett nytt år.

En ny början. 

Ett vitt ark, en ny skrivbok.

Allt som varit tillhör det förflutna. 

Våra fel och brister är oss förlåtna. 

Framför oss ligger hela världen. 

Alla drömmar dröms igen.

I natt är inget omöjlig.

 

Utan dig skulle jag inte kunna leva

Innan ett av mina barn somnade ikväll plingade det till i min mobiltelefon. "Älskar dig. Utan dig skulle jag inte kunna leva".  Mitt mammahjärta svämmar över av kärlek till mina barn. Att få bli mamma är den finaste gåvan jag någonsin fått men också den gåva som är absolut svårast att förvalta på rätt sätt. Råden är många, liksom omvärldens åsikter. Oavsett så gör jag mitt bästa och jag tänker att detta lilla sms skapat av ett trött barn är kvitto nog på att det räcker. 

Att resa på stormigt hav

Sommarvindar som rört vid min frusna vinterkropp längre än någon ens vågat önska, fortsätter blåsa förbi mig. Vad jag behövde känna värme. Var nog inte ensam om det. Temperaturer långt över våra förväntningar av vad en sommar innebär. Lycka i glatt plaskande barn vid Vätterns långa strand och tomma glassfrysar i affären. En sommar som går till historien. Det är svårt att ta in att det stundom kommer att falla löv till marken som bäddas in till evig vila i snötäckt landskap. Lika svårt som att föreställa sig att det en vårmorgon återigen kommer att bli sommar.

Livet är föränderligt samtidigt som det många gånger känns som att stå och stampa vatten. Att vara i rörelse för att inte sjunka. Hålla näsan över vattenytan och hoppas att någon en dag ska slänga ut en livboj och dra en till land. Det är lätt att i de stormigaste vatten drabbas av panik. Att tänka att det bara inte går mer, men så planar vågorna plötsligt ut. Sträcker ner en fot och inser att vattnet inte var så djupt och att tårna faktiskt når botten. Jag tror att vi alla befunnit oss där ibland. I djupa skrämmande vatten utan land i sikte. Vad skulle hända om vi ibland lät oss sjunka ner under ytan? Kanske skulle vi drunkna, eller så skulle vi med rätt utrustning och sällskap sakta kunna börja utforska en helt ny värld. Kanske vackrare än något vi tidigare upplevt?

Ett nystartat krig

Kanske att penicillinen har börjat bita. Tröttheten och mattheten tillsammans med en eländig hosta förgyller inte min vardag just nu. Milo har varit lite gladare idag. Små skratt. Små bus mellan sömndruckna ögon och ett evigt släpande på ett gäng nappar och en snuttefilt. Skönt att se att det går åt rätt håll. Ikväll har han påbörjat en ny penicillinkur då den förra inte biter mot mykoplasma. Att tvångshålla hans lilla panikslagna kropp och spruta ner medicinen i munnen, och få honom att svälja är en evig kamp. Jag vet tyvärr inte vem som egentligen vinner då känsla är att han trots vårt tappra försök lyckas spotta ut hälften. Väntar fortfarande på fler provsvar då alla inte han bli färdiga idag. Får se om de lyckas lokalisera fler objudna gäster som tagit över vårt hem. Melvin, Milo och jag får nu samma medicin och tanken är att vi ska vinna!

Att ta farväl

Även små liv når till slut sin ende. 

Vad som hände får vi aldrig veta. 

En tom bur gapar i ensamhet. 

Ett litet hjärta har slutat slå. 

Vi vandrar vidare.

Lugn

Ligger ett lugn över honom som jag inte sett sedan han blev sjuk. Ett lugn över liten innebär ett lugn över mig. 

När ska vändningen komma?

Han ligger brevid mig flämtandes. Sträcker ibland ut sin arm för att försäkra kroppskontakt. Liten man är inte pigg. Vi väntar provsvar från Göteborg. Ibland tänker jag att vi kanske borde åka in igen. Men så kommer ett litet leende och tanken att nu kanske det vänder infinner sig.

Det är svårt när han inte har ett tydligt språk. När vi inte kan få ett svar på hur han mår. Tyder, gissar, försöker läsa av. Rädslan för feltolkning är stark. Tänk om vi missar något?

En annars överaktiv liten klätterpojke håller sig nära varje vaken sekund. Bilarna står parkerade där de ställdes innan sjukdom flyttade in. Det enda som just nu kan stjäla hans uppmärksamhet är Daniel Tiger och Den lilla rosa grisen på svt. Vi avvaktar och kämpar på med utspottade penicillin doser och hoppas på att sjukhuset snart hör av sig med en lösning och en begripbar förklaring.

10 år och orden saknas fortfarande

10 år idag. Tio år. Liten älskad Esther kom men fick inte stanna kvar. Jag minns hur jag grät hejdlöst hela dagen läkarna kämpade med hennes lilla kropp. Hur jag krampaktigt  höll handen på min egen växande mage. Att ha sin egen lycka intakt samtidigt som någon annans värld fullständigt föll i bitar var svårt. En liten kusin fattas våra barn. Så kommer det alltid att vara. En till födelsedag i himlen. Fortfarande lika fel. Finns ingen mening, ändå hände det.

Ser på min egen blivande tioåring och undrar vem du hade varit. Hur ditt skratt hade smittat, om du trotsat dina föräldrars fotbollsintresse och börjat med balett. Jag är ledsen att ditt besök var så kort. Ledsen för att vi aldrig fick bli en del av ditt liv. Evigt tacksam dina föräldrar för att jag fick vara en av få som fick hålla din lilla fot i min hand.

Även om dygnen och timmarna var få, han du påverka hela vår värld!

Välkomnad

I skuggan av ett liv

Ord är makt. Makt att påverka, makt att beröra andra människors hjärtan. Har så många gånger under mitt liv känt mig så liten och betydelselös. Vad var meningen med mig? Spelade det ens någon roll om jag fanns? Höga lyriska höjder och dalar djupare än helvetes mörker. Där mitt i en ung vilsen tjej som försökte överleva. Det är många år sedan nu. Halva mitt liv har passerat sedan dess. Jag är tacksam för att jag var just i det sammanhanget jag var. Gud har räddat livet på mig. Än idag vet jag inte om jag varken tror eller tänker att "han" finns. Men ibland så hoppas jag. Något som är säkert är dock att jag alltid trott på er fina älskvärda människor som i hans tjänst såg mig och lärde mig leva. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er på riktigt. I skuggan av mitt liv finns ni kvar. Även om det gått 20 år sedan vi sågs, är ni min själsfamilj, alltid. 

Ni är många som läser det jag skriver. Ibland lämnar någon av er ett litet fotavtryck och talar om att ni läser och att jag berör er. Det är stort. Jag uppskattar det.

Idag vet jag att jag är viktig. För min familj hela universum. Det finns ingen mening med allt som händer, det kommer jag aldrig att skriva under på. Men det finns en fortsättning som kan bli fantastisk.

Jag välkomnar den

 Den stora tröttheten sätter in. Vet att det ska vara så. I lugnets vrå slappnar kroppen av. Här är  jag nu, sittandes vi min dator och låter hjärnan och hjärtat andas. För det är så jag gör när livet inte alltid är lätt. Så jag alltid gjort. Att skriva. Bara låta fingrarna vandra över tangenterna. De rör sig som i en dans. Ibland till synes av sig själva, utan att det skulle vara jag som styr dem. De är min överlevnadsstrategi många gånger. Hjälper mig sortera, greppa, bearbeta och ta in. 

När kaos händer. När tumult och kriser kommer nära. Då blir jag lugnare än vattnet i en stilla sommarsjö. Det är min kropps sätt att reagera. Blivit tydligt genom åren att jag fungerar så. Är tacksam för det. Jag vet att jag fungerar då. Kanske därför en del av mina jobb varit och fortfarande är att skapa trygghet i krissituationer. Att verka i kriser ligger mig varmt om hjärtat. Självklart önskar jag att vi alla  ska slippa uppleva livets absoluta mörker. Men att få finnas där bredvid någon när livet gått sönder har jag alltid sätt som en oerhörd gåva. Då handlar det inte om att laga och fixa och ställa tillrätta, för i de stunderna så finns den makten långt ifrån oss själva, utan om att innerligt finnas, nära.

Kanske kommer reaktionen nu sakta smygande. Jag välkomnar den.

Vid min sida

Att ha dig här, nära intill. Att höra dina små snarkningar och känna den varma luften av dina andetag mot min kropp fyller mitt mammahjärta med ömhet och tacksamhet. Så lätt att ta förgivet, samtidigt som det i tanken aldrig någonsin kommer finnas plats för ett alternativ.

Vi har kommit hem ifrån sjukhuset. Känns skönt men med oro omkring sig. Det var tryggt att vara där. Någon att bolla med när oron tog över. Proverna visade att det inte är varken influensa eller RS- virus vi brottas med. Väntar in ytterligare provsvar. Kanske får vi veta. Kanske inte. 

Milo är långt ifrån frisk men vi är hemma och vi får vara tillsammans.

Du får aldrig mer gå

Att se sitt barn försvinna. Inte få röra. Inte kunna trösta. Hur han i panik slänger sig iväg. Försöker fly in bakom möbler. Medvetet gång på gång slå sitt lilla huvud mot sjukhusets kalla hårda golv och väggar. Det desperata skriken timme ut och timme in. Att krälandes på golvet försöka paraera för att minimera att han skulle skada sig. Att mitt i detta försöka hantera sin egen panik. Att älska det dyraste på jorden gör oss människor till de sårbaraste väsen. Nära faran anfaller dem och vår maktlöshet upplevs som total blir omvärldens trygga hand det som håller stabiliteten. Tacksam och åter tacksam för att jag fått födas just här. Tack för all omtanke ni visat och visar oss. Det är skönt att inte vara ensam när livets stormar drar fram. 

Efter lunch får vi åka hem. Solen blänker mot den vitaste snö. Ser ut genom fönstret. Samma utsikt som dagen då vi första gången fick ta med dig hem. En värld där utanför. Vår värld!

Älskade lilla Milo. Du är min värld. Idag känns du igen. Du är tillbaka och får aldrig mer gå.

Andas långsamt ut

Finns ingen förklarlig orsak till varför vår lille kille mådde som han mådde i går och i natt. Datortomografin av huvudet påvisar enbart öroninflammation och ryggmärgsproverna var fina. Vi andas ut nu och låter alla katastroftankar få fly ut genom det halvöppna fönstret på 7 våningen. Avvaktar. Vilar. Älskade lilla unge. Skräms aldrig mer sådär!

Undrar vad han drömmer om

Liten och hjälplös i andra människors händer. Omsorg och lugn sprids genom van personals hand. Det är tyst i korridoren på röntgen. En annan stackare sitter still även han i väntans tider en bit bort i den långa korridoren. Magen kurrar men kroppen är inte hungrig. Snarare ett ihållande illamående som gnager sig fast. På andra sidan en stängd dörr hörs röster av läkare och annan personal. De skrattar ibland. Tänker att det är ett lugnande tecken. Milo är sövd. Den lugnande medicinen han fick vid nattens försök hjälpte honom inte till ro. Nu sover han liten. Undrar vad han drömmer om?

Väntan

Att se utan att känna igen

Att stå brevid och se på. Att se men utan att känna igen skapar sådan oro. Älskade lilla liten, de jobbar för att hjälpa dig. Under tiden måste jag försöka stå ut med känslan att jag inte kan göra allt bra igen.

Utanför fönstret faller det perfektaste snöskådespel man kan tänka sig. Bjuder in till lek för barnen utanför. Vi får leka en annan dag tänker jag och drar bort en feberfuktig lock från hans panna. Vi får leka en annan dag...

Tillbaka till framtiden

Ett liv som en gång var kommer aldrig tillbaka. Gårdagen var då, nuet i denna sekund, morgondagen en stundande tid. Stannar upp och tänker om det är bra eller dåligt. Att "Tillbaka till framtiden" blev en film succe är kanske inte konstigt. Att kunna se in i framtiden. Vet inte om jag skulle vilja kunna det. När jag var vilsen tonåring så drömde jag om det. Tänkte besöka en spådam för att få svaret om det var värt att fortsätta leva. Ibland undrar jag om hon hade haft svaret som blev mitt liv. För jag hade aldrig där och då ens i min vildaste fantasi kunnat ana hur fantastiskt livet i det stora verkligen kan vara. Men film är film. Vi lever här och nu. Färdas i tanke och känsla.

Värna om de vackra minnen vi bär och bearbeta det som vi önskar hade blivit annorlunda. Att minnas är fint. Det lär oss glädjas åt det vackra, att våga känna det som gjorde ont, men i lagom dos. Minnena gör våra liv till en unik berättelse. 

Hur mår du egentligen?

Ibland bara kommer orden. Som att öppna en kran med vatten. Där finns alltid valet att låta vattnet rinna fritt eller att stänga av. Tror många av oss är bra på att stänga av. Båda våra egna och andras kranar. Vi ställer frågan hur människor mår när våra blickar möts i flyckt. Öppnar många gånger kranen men har ingen beredskap för att lyssna på svaret. Hur mår du är snarare än artighetsfras än en fråga. Min man brukar ibland bli arg på mig när jag pratat med någon i vår närhet och inte frågat dem hur de mår. Han får alltid samma svar. Ställer jag frågan så vill jag verkligen veta, finns inte orken just då att ta emot den andra människans berättelse oavsett vad den innehåller, kommer jag inte att vara den som öppnar kranen. Våga lyssna och våga vara kvar i svaret. Fråga för att du verkligen vill veta. Att hälsa och vara artig  kan vi göra på många olika sätt. Spar på orden som är så viktiga. En dag kanske de är livsavgörande. Hur mår du egentligen?

Svartvita nyanser

Vilande barn i en hektisk tid får mig att uppskatta lugnet runtomkring mig som just nu omsveper vårt hem. Nyduschade kalufser i olika längd nedstoppade under lakan som doftar av sköljmedel. Den lilla sover, drar tunga andetag nära en kokhet pappakropp som troligen är den nya bäraren av influensaviruset. De stora barnen ser på film på paddor och mobiler. Lämnar ett lugn åt mig som min kropp suger upp som en torr svamp. Att livet ibland saknar färg. Vad betyder det har någon undrat? Förmodligen inte samma sak för alla. För mig handlar det om att jag ibland skulle önska mer nyanser än svart och vitt. Jag vet att svartvita bilder även de innehåller mängder av kontraster och nyanser för ett tränat öga. Kanske till och med lika många som de i färg. Så kanske är det inte så farligt att livet ibland känns färglöst. Det handlar kanske bara om att se på livet från ett annat perspektiv.

Drömmen om att vara du

Kanske är det bara jag, men jag tror  att vi alla befinner oss där i tanken ibland. Undrar hur det skulle vara att vara du? När backarna känns långa, och livet saknar färg och gnistrande stjärnglans blir tanken starkare. Om jag vore den, eller den eller den personen...kanske skulle allt varit så mycket bättre och lättare då. Det är enkelt att stirra sig blind på grannens förtjusande gröna gräsmatta om sommaren när man själv trampar runt bland tistlar, mossa och maskrosor i överflöd. Lätt att romantisera det som inte är. Svårt att se det vackra som är nära. Andas...livet går upp och ner. Även om du inte kan se det själv står någon annan och stirrar över din välklippta häck och beundrar ditt ogräs och drömmer om att vara du. 

Leva som man lär

Att leva som man lär är vi nog alla föräldrar fantastiskt bra på. I alla fall när stora runda ögon stirrar iakttagande bakom hörnet. Har nog aldrig smygätit godis så mycket som sedan jag fick barn. "- I den här familjen äter vi bara godis på lördagar" säger jag så trovärdigt jag kan. Dock har mina små varit alldeles för kloka och haft både ögon i nacken och luktsinne som en spårande hund. Att ljuga för mina barn är så meningslöst, för de är bättre på att läsa av mig än Dr Phils lögndetektor. Så med åren har jag omarbetat den frasen till att fördelen med att vara vuxen är att man får bestämma själv när man äter godis. Det gör smusslandet lite mer hanterbart de dagar när jag blir påkommen med fingrarna i kakburken. Det är inte alltid lätt att leva som man lär, men jag gör mitt bästa!

Dagen då vi börjar om

Ett nytt år, en ny vecka, en ny dag. Visst är vi fantastiska på att börja om med våra liv vid dessa övergångar? Åtminstone är jag det. Jag börjar om nästan varje dag. Tänker att i morgon då ska jag göra ditten och sluta med datten. Ibland undrar jag om det hör till mänskligheten att vi fungerar så. Finns med sedan barnsben. Var så tydligt var gång jag fick ett nytt mattehäfte eller skrivbok, eller ny dagbok. Så noggranna siffror och bokstäver i den finaste handstil prydde de första sidorna. Sedan blev det till och från kaos igen. När det ändå var slarviga linjer som drogs utan linjan så spelade det inte längre någon roll. Var inte värt att anstränga sig längre för en del var ändå ful och boken förstörd. Att vänta ut det dåliga för en ny chans. En ny möjlighet att göra rätt. En ny bok. En ny dag, en måndag, ett nytt år.

Tänk vilka möjligheter som detta nyåret har i sitt sköte. Den uppfyller alla tre. Ny dag, måndag och nytt år. Kan det bli bättre? Vi kommer alla att lyckas fylla vår nya fina skrivbok med vackra bokstäver och raka linjer. Pånyttfödda möter vi det nya året!

Allt sker en sista gång

Allting har ett slut. En gammal man i min närhet vet att allting snart är slut. En sista jul. Ett sista nyår. Allting passerar som en sista gång. Han säger att han är nöjd med sitt liv. Han har fått leva betydligt längre än många andra. Men jag undrar ändå hur det känns att veta att saker sker för en sista gång?

Kan man vara redo att dö? Jag har svårt att tänka mig det. Men människor som befinner sig vid kanten påstår ändå att de hinner få frid.En dag får vi alla veta. Jag hoppas och ber för att den kunskapen låter sig väntas på många många år till. 

Melvin brukar se upp mot den stjärnklara natthimlen och beskåda himlens alla stjärnor. - Mamma, en av de stjärnorna är Esther! Lilla älskade vän-  visst är det så. När jag dör vill jag bli en stjärna på natthimlen och jag kommer aldrig att sluta vaka över er. 

Mycket tankar om döden just nu. Varför vet jag inte. Livets sårbarhet har kanske hälsat på. Ber mig älska och ta tillvara allt det självklara som egentligen inte är det. Vi lever nu. Jag är tacksam. Kanske är det just det våra nyårslöften borde handla om. Att vara tacksamma för livet och verkligen leva det!

Varför en blogg?

Att skriva. Att ha en blogg. För vem skull? Svaret är inte entydigt. Att skriva har alltid varit viktigt för mig. Under vissa perioder av mitt liv till och med livsavgörande. Att skriva är för mig att andas. Särskilt när livet ibland kör ihop sig och tankarna blir till ett virrvarr av kaos. Då blir texten så tydligt. Tankarna kommer ut och blir konkreta. Jag tror verkligen på skrivandes kraft för er som besitter den förmågan. Andra målar, sjunger eller springer milslånga lopp.Skrivandet har varit min väg. Jag hoppas just du hittar din.

För mig är bloggen lika mycket för mig själv och för min egen skull som för mina barns. Om något skulle hända mig så finns bloggen kvar. En dokumentation om mitt liv. Om familjens liv tillsammans. De kan se saker som hänt. Upplevelser de varit med om tillsammans med mig. Dela mina tankar om livet. För mig är det viktigt. Att andra människor läser känns fantastiskt och ni är fler än jag egentligen kan förstå. Många hundra varje dag. Varför ni läser och följer mitt lilla liv kan egentligen bara ni svara på. Men jag hoppas på att jag ibland lyckas väcka en ny liten tanke eller beröra er så pass mycket att det för stunden kan göra en liten skillnad.

Dyraste på jorden

Kan man köpa lycka för pengar? Ibland tror jag det. Livet kanske åtminstone skulle kunna vara roligare vissa stunder om pengarna fanns i överflöd. Men den verkliga lyckan är en gåva. Att få vara mamma till tre mänskliga fantastiska liv, få se dem växa, utvecklas och pröva livet är inte alltid enkelt och smärtfritt. Men de sprider en glädje runtomkring sig och är värda sin vikt i guld. 

Snö som faller

Så kommer snön igen. Faller likt stora tussar och bäddar om marken. Det är konstigt att den alltid kommer efter jul. Kanske är det för att alla hoppas så innerligt på dess ankomst som den får prestationsångest och kommer först när förväntningarna lagt sig.

Milo har lärt sig sitta på sin snowracer. Han sitter lydigt och stilla med sina små fötter på rätt plats. Han är lättlärd. Särskilt när det lurar bus bakom hörnet. Antar att det bara är en tidsfråga innan han kommer på att det finns en broms att dra i för att bestämma över färden. Nåde den som lär honom det!

Nyårslöften

Att vara nöjd med sig själv. Tänk att det ska vara så svårt, till och med för en som är vuxen. Måste säga att jag blivit bättre på det med åren men när nyårslöftena börjar närma sig ploppar ändå dessa eviga tankar om att gå ner i vikt, börja motionera och bli sund och duktig upp. Varför är det så? Ibland känns det en aning patetiskt. Visst det är jättebra mål för många av oss och fler än jag skulle troligen må bra av det, men varför är det just detta som hamnar på priolistan när det gäller löften inför det nya året? Borde det inte finnas annat som är så mycket viktigare? Att göra allt för att vara en  fantastisk mamma, en stöttande fru. Ta till vara på varje dag. Vara tacksam över livet. Så mycket klokhet som borde lovas för att vår värld ska bli en bättre plats att leva på. Ändå står jag här framför spegeln och lovar i tysthet att nästa år ska jag minnas få bort alla volanger. Ett dygn kvar att mogna och komma på vad som egentligen är viktigt. Ett dygn kvar.

Jourcentralen

När ska bacillerna ta slut? Älskad dotter kämpar på. Sänkan höll sig på rätt sida strecket vilket ger hopp om att det inte tillstött något i alla fall.  Jag tycker synd om henne. Varit sjuk i 11 dagar nu. Verkar inte bli ett överdrivet händelserikt jullov detta året. Håller alla tummar jag har för att vi andra ska klara oss för influensan verkar inte vara något att ha!

Utan förvarning kan livet ta slut

En lördag morgon. Den sista lördagen någonsin 2017. Undrar just vad jag ska göra av den. För möjligheten kommer aldrig mer tillbaka. Har åren någon betydelse egentligen? Kanske, jag vet inte. På ett sätt har de det. Det visar att livet rullar på. Att det som var igår aldrig kommer tillbaka och att det som kommer i morgon vet vi väldigt lite om. Vi kan göra upp planer. Bestämma vad vi ska och vad vi vill. Men i slutenden så bestämmer vi bara en bråkdel. Liv kan ta slut. Plötsligt och utan förvarning. Det tycker jag är otäckt. Är det något som skrämmer mig så är det just det. Att jag omöjligt kan ha kontroll över min önskan att alltid få leva. För just nu finns inget alternativ. Jag är mitt i livet. Mamma till tre fantastiska barn. Fru till en själsfrände som skulle gå sönder utan mig. 2018 kommer fortsatt att vara mitt år. För något annat kommer jag aldrig att gå med på!

En bästa vän

Två små terrorister på övervåningen borde sova nu. Lyckan i att ha sin bästis sovandes över är total. Får sömnen att verka avlägsen. Jag är glad och tacksam för Melvins skull. Det är en fantastiskt gåva att ha en riktig vän.

17 år som ordningsvakt

Det har snart gått 17 år. En hel evighet, halva mitt liv. Det kändes rätt från första stund. Jag fann en väg som jag ville vandra. Jag var ung då. Bara 21. Men har nog aldrig känt mig så livsvan som då. 

Att bli ordningsvakt kändes som ett naturligt steg för mig. Jag hade under flera års tid ägnat min fritid åt att bygga upp en nattvandringsverksamhet för unga vuxna i staden jag växte upp i. Vi fanns där ungdomarna fanns. På discon, på stan, under festivaler och på fritidsgårdar. Vi jobbade sida vid sida med ordningsvakter och med tiden kände jag att det var där jag skulle vara. Det var tufft på den tiden att komma ut i krogvärlden som kvinnlig ordningsvakt. Det var inte så vanligt då. Det var innan var och varannan polis var kvinna. Det var jag och några kvinnor till som jobbade där jag var verksam. Ingen var dock så ung som jag. Gästerna var aldrig utifrån detta något problem utan en del av de kollegor som jag mötte i fältet mina första år som ordningsvakt. Ska sanningen fram så upplevde jag många gånger att det var fler som ville ligga med mig än som ville jobba med mig. Jag minns så tydligt en kväll när jag stod och pratade med en medelålders manlig kollega på en av stadens krogar. Jag berättade om min dröm att en dag bli polis. Han deklarerade tydligt sitt ogillande kring kvinnliga ordningsvakter och tittade plötsligt på mig och sa att polis är en helt annan sak. Där kan kvinnor få jobba, för inom poliskåren finns det skrivbordsarbete". Jag har nog aldrig varit så arg som då. 

Under de 17 år som jag jobbat som ordningsvakt har otroligt mycket hänt. Kvinnliga ordningsvakter är inte längre något konstigt och ovanligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag idag känner mig både accepterad och lyckligt lottad som har bra kollegor runtomkring mig, båda kvinnliga och manliga. Tänker tillbaka på de vakter som inte vågade jobba med mig och tanken som först slår mig är att de måste ha varit oerhört rädda och osäkra i sin egen roll. 

För mig handlar mitt arbete som ordningsvakt mer än någonsin om att möta alla människor med respekt oavsett vilka de är eller vad de gjort. Det innebär dock inte att jag inte ingriper emot dem, utan att jag gör mina ingripanden på ett så professionellt sätt som möjligt. Att skapa trygghet och ha en lugnande inverkan så att ni gäster ska kunna ha en fantastisk kväll med era vänner är mitt mål. 

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli urtypen av ordningsvakt. Jag är inte störst eller starkast. Inte bäst på kampsport eller att på att slåss. Det handlar om att se varandras styrkor och ta till vara på det. Då blir man ett fantastiskt team på sin arbetsplats. Jag är lugn och trygg och är duktig på att bemöta människor och med det kommer man ofta väldigt långt. 

Med längtan efter glamour

Snart ett nytt år igen. Blinkar ett par gånger och tiden har liksom året innan flugit sin väg. Jag står här, mitt i livet. Jag står mitt i det men hinner jag leva? Kanske är det just det jag gör hela tiden, bara att bilden av att leva är en aning skev. Det är så lätt att fastna med blicken och stirra sig blind på liven som levs där utanför. Vi visar kanske alla bara upp det vackra och avundsvärda i våra liv. Semesterbilder, nygjorda naglar och välvårdade barn som ler vid frukostbordet likt kellogsreklamen. Barn som kräks, trotts och tvätt i drivor. Trötta mammor med håret på enda och påsar under ögonen. Pappor som somnar på soffan och disk på köksbordet när kvällströttheten sköljer in. Kanske finns det även hos er andra även fast era uppdateringar visar en annan bild. Kanske är jag inte så annorlunda och kanske är det just det här som är det verkliga livet. Ibland önskar jag dock att livet vore en aning mer glamoröst.

Här får jag ro

En stilla stund på jorden. Dina andetag mot min kind. Små snarkningar. En

dröm du drömmer långt bort får din kropp att rycka till. Lika intensiv som du är på dagen, lika fridfull om natten. Du kryper så nära intill. Vi delar värmen med varandra. Här kan jag stanna. Här får ett trött mammahjärta ro. 

Med längtan efter vardagen

I kväll kommer tröttheten och hälsar på. Det är underbart att hela familjen har möjlighet att vara hemma några dagar nu, men ack så intensivt. Moa är fortfarande sjuk stackarn och Milo kräver sekundbevakning då han verkligen är högt och lågt just nu. Och då överdriver jag inte. Köksskåpen som förut var en liten människas mest spännande inslag har nu avancerat till ny nivå, då det är överskåpen som gäller. Skostället används som ribbstol och glas och vaser flyger som raketer genom vardagsrummet när helst han är snabbare än oss. Antingen är Milo betydligt livligare än våra andra barn någonsin varit eller så har jag helt enkelt förträngt hur det är att ha en 20 månaders liten vandal  här hemma. 

Milo saknar sitt dagis och var förbi och ville in. Vissa stunder om ärligheten ska fram så gör jag det med. Helger i all ära men jag är kanske en av få som på allvar föredrar vardagen.

Tid som flyr

Mörker lägger sig över vår del av världen. Regn som fallit och bildad vattenpussar som liten älskat, har blivit till lycklig lek. 7.5 grader i luften och bara små spår av snö har fått känslorna att tro att det är april. Längtar efter våren redan, även fast vintern ännu inte kommit på något längre besök. Det är konstigt vart tiden tar vägen. Jag tänker att jag ska ta till vara på den, men känslan är att jag aldrig hinner förrän den rusat sin väg. Jag går upp på morgonen och lägger mig på kvällen. Det är måndag och det är fredag. Vad som händer där emellan hinner jag knappt reflektera över. Kanske är det så för de flesta, men just när man själv är mitt i det, känns det som att alla andra har det där som man själv saknar. 

En tidig timma

Liten chaufför kör med stadig hand sina bilar fram och tillbaka i timmar. Att han älskar bilar är svårt att undvika att se. Teorier om att det är vi föräldrar som tvingar in våra döttrar och söner i fack kan jag köpta till viss del. Men att det inte skulle finnas en liten killgen som skapar detta intresse har jag nog ändå lite svårt att blunda för.

Dotter, son och trött make sover. Jag försöker plocka ordning i vårt lilla kaos så gott det går. Får hjälp av Milo AB som ännu inte riktigt förstått det här med ordning och reda i städbranschen. Tillfällig paus med en klase vindruvor får hans mamma att kunna skriva några rader. Han är söt. Den finaste lille gossen vi kunnat få. Men hjälp vad energi och bus det finns i denna lilla kropp. Att inget är beständigt på vår jord, allra minst min städning blir denna morgon än mer tydligt.

Moa har bara vaknat och ropat på mig en gång denna natten. Jag tänker att det är ett bra tecken på tillfrisknande. Hon har knappt ätit på fyra dagar stackarn och hon oroas för den späda kroppen som allt mer blir skinn och ben. Önskar henne verkligen att få bli frisk nu. Vi ser fram emot nyårsafton och hoppas på ett friskare avslut på detta året.

En stilla stund på jorden

En stilla stund på jorden. En julafton som lider mot sitt slut. Jag andas ut. Låter lugnet få komma. Det är intensivt. Så mycket förväntningar som bor i huset en sådan här dag. Att vara barn en julafton som inte har förutsättningar att vara som den brukar, ställer till det lite. Men vi har gjort vårt bästa jag och min fina man. Det är inte alltid lätt. Men det blev så bra det kunde bli.

Tre trötta barn sover nu tryggt i sina sängar omgivna av julklappar i överflöd. På ett flygplan ut ifrån Sverige har idag barn som levt hela sina liv i Sverige fått lämna delar av sin familj då de inte längre får stanna. Två små barn har fått lämna jorden efter en våldsam villabrand. Kanske somnar inte deras föräldern någonsin tryggt mer. Livet är aldrig någonsin rättvist. Den som påstår det ljuger. Jag är tacksam. Mitt i mitt eget lilla elände är jag ändå tacksam för att det är just detta elände som tilldelats mig.

Stilla natt kommer strax. Jag välkomnar den.

God jul

En ledsam födelsedag

Liten ledsen blomma kämpar i sängen på våningen ovanför. En födelsedag kommer och går och i detta fallet mest smaksatt med tårar. Vi ska fira hjärtat jag lovar, när du åter är på bena tar vi en ny födelsedag! Det är inte samma sak säger du. Nej älskling det är det inte. Men du är verkligen värd att firas.

Verkar inte vara bättre än det vi först befarade. Att det nog är årets influensa som flyttat in hos vårt födelesedagsbarn. Kan känna att både hon och vi andra har fått vår beskärda del av sjukdom denna månad och att det måste stoppa nu. 

Födelsedagspresenterna hänger fortfarande kvar oöppnade. Orken har inte funnits för mer än ett par stycken. Milo sover lugnt i sin säng. Jag, Melvin och Christian kryper ihop framför tv:n med lite julgodis, skummande julmust och Bingo Lotto. 

Det blir en annorlunda jul. Vi kämpar på för att skapa så mycket julkänsla vi förmår. Men det är svårt i år. Det gör ont att se ledsna ögon när de borde tindra som mest. Men jag är tacksam. Tacksam för att ha fått vara med och se min älskade dotter växa och utvecklas ännu ett år.