tisdag 27 september 2016

Ett första litet ord



Ett ord av kärlek.

Pappa.

lördag 24 september 2016

I omsorgsfull famn

I en trygg famn utforskar Milo världen.
Möter med stora nyfikna ögon en gammal mans.
Fina gammelfarfar Einar.
Nu och för alltid en del av Milos historia.

.

Som löv som faller

Liv som rullar på.
Åker backe upp, backe ner.
Livet är föränderligt.
Ibland svårt.
Men vi kämpar
och vi älskar.
Som löv som faller.
En början på ett slut.
Ibland måste människor falla
för att få kraft att
knoppas i solsken igen.
Håller om dem jag älskar.
Tillsammans når vi oanade höjder.

tisdag 13 september 2016

Utan min närhet

Ikväll somnade Milo utan min närhet. Gröten hade gjort sitt och jag blev överflödig. Somnade stilla i sin pappas armar. Brösten värker och rinner över. Hjärtat en aning chockat även fast det är självklart att gröt gör ett barn mätt. Jag var bara inte beredd på att i denna kväll inte längre vara viktigast i världen. Konstig känsla. Hjälp snart är han stor mitt lilla barn!
 

torsdag 8 september 2016

Lovsångsbrus berör mitt inre

Lovsånger på svenska ur högtalarna på datorn ljuder. Jag tycker om dem. Tycker om känslan jag får i kroppen. Mina tankar tänks i takt med musiken. Om jag tror på det de sjunger? Jag vet inte. Kanske spelar det ingen roll. De har ändå en mening. Skapar lugn inuti mig. Ibland tårar som faller.

Att se på människor som älskar Gud kan vara befriande. Rynkar min panna och försöker förstå hur dessa människor som är så kloka på alla sätt och vis bara kan ta emot tron som en sanning. Kanske vet de något som jag inte gör. Ser med andra ögon än mina.

Kyrkan var en stor vacker härligt varm familj när jag var tonåring. På många sätt mitt allt. Det är sanning som är säker. Som är lätt att formulera. Jag tror på alla Er som i kyrkans namn var min livlina. Ni var fantastiska och så nära i hjärtat finns ni kvar. Kanske var det en Gud som sände er. Kanske inte. Hur som helst gjorde ni skillnad. Jag älskar Er för det.

onsdag 7 september 2016

Med glädje börjar jag om

Åter kväll. Snart natt. Ordningen återställd. I sängen bredvid andas älskad make tungt. Nu är det min stund. Min stund på jorden. Min stund i natten. Tid för en mamma att andas. 

Varit en trevlig kväll. Att möta vännerna från arbetet. Att få höra till även fast jag just nu pausat mitt arbetsliv kändes skönt. Varit borta en lång tid även fast Milo bara är fem månader. Graviditeten krävde sitt både i orklöshet och tårar vilket gjorde att jag endast arbetade en mycket liten del av min väntan. Kanske varit lite rädd för att falla bort. Deras liv har fortsatt sin stilla gång precis som innan. Mitt liv har berikats med himmelriket, i ett mirakel som är så älskat. Just nu är vår tid. Arbetet har sin. Fortare än jag önskar är livet vardag igen. Men just nu ska jag njuta. Smeka mjukt fjunigt bäbishår mot min kind och bara älska. 

Att börja om. Möter många som säger att de inte skulle orka börja om. Blöjbyten, vakna nätter, småbarnstid. Jag ler i lyckorus. Känner mig så lugn. Lugn, stark och lycklig. Att få möjligheten att möta blicken på ännu ett litet liv är så fantastiskt. Jag börjar om. Med glädje börjar jag om.

tisdag 6 september 2016

När livet fastnar vid oviktigheter

Livet svänger fort. Trygg tillvaro i blindo där små bagateller blir till orkaner av känslostormar byts plötsligt mot ovisshet. Med ovisshet väcks också tacksamhet. Sätter liv i perspektiv. Så mycket som i slutenden inte spelar någon roll. Vi är duktiga på det. Lägga vikt vid oviktigheter. När natten kommer och jag somnar där sängen brevid just nu står tom, lovar jag mig att aldrig mer fastna i verbala bråk om ingenting. Jag är älskad och jag älskar. Ikväll mer än någonsin.


lördag 3 september 2016

Var varsam om mig

En stilla natt väntar framför mig. Milo andas tungt i sin ombonade spjälsäng med vita lakan och nedspydd kanin. Moa sover över hos en kompis och delar en bästa väns födelsedag med fina vänner. Melvin somnar snart i takt med den nattande pappans andetag. Framför datorn sitter jag och väntar på att tystnadnaden ska lägga sin frid över vårt hem.

Just ikväll känner jag mig en aning sorgsen. Inte för att livet i sig gör ont utan för att världen runtomkring mig är en farlig plats att leva på. Lyckan kan splittras. Livet kan gå sönder. Älskade skiljs ifrån varandra mot sin vilja genom död som skrämmer. Att andra människor en gång kommer att dö är lättare att acceptera och förstå än att jag själv en dag kommer att vara en del av det som inte finns. Vila under en sten där människor kommer att passera utan vetskap om vem jag var. Jag vill så gärna leva. Få finnas. Andas. Se mina barn växa upp. Få bli farmor och mormor. Skämma bort barnbarn med kärlek och hålla Christians åldrande hand i min, en sen höstdag i oktober. Liv snälla var varsam om mig. Jag är skör. Måste vara tacksam. Ta till vara. Leva. Gör så gott jag kan. Omsluten av natten far mina tankar. Älskar och är älskad. I slutenden är det viktigast.