lördag 28 maj 2016

torsdag 26 maj 2016

8 år av kärlek

Grattis älskade Melvin på din 8 årsdag! Vi älskar dig!

Stilla ro

onsdag 25 maj 2016

Att vandra i uppförsbacke

Ibland blir det uppförsbackar i livet. Jag vet att det måste få vara så. Att det lär oss människor att uppskatta det fina och fantastiska i våra liv. Vi klarar av så mycket mer än vi tror. Men när det blir tungt och kämpigt önskar jag ibland att det kunde komma en helikopter och flyga mig en bit på vägen och landa på en grön sommaräng med vackra blommor och oskuldsfull frihet. Tyvärr fungerar inte verklighetens liv så. Vi har alla varit där...jag får förse mig med näsdukar, vandringskängor och fina människor som sällskap på min vandring framåt. En dag tar backen slut och då kommer utsikten att vara vackrare än någonsin.

torsdag 19 maj 2016

Likhet

Tankarna kring huruvida Milo är lik någon av sina syskon är många. 
Begrunda och avgör själv. 








Vacker kväll med doft av försommar

Livet är så innerligt just nu. Jag känner mig så levande. Tiden går så fort. Graviditeten var en evighet. Nu är det strax fredag igen och Milo är redan 6 veckor. Det är svårt att hinna med. Men jag följer flowet och försöker vara närvarande i nuet.

Ikväll var det en sådan här kväll som påminde mig om tiden efter att min vän Carina hade dött. En sol som gick ner bakom husen. Doften av nyss uppväckta blommor i en sprudlande försommarprakt. Fågelsången om kvällen som vid en viss tid på natten somnade fast jag var på vaken, för att timmar senare välkomna en ny dag medan solen gick upp. Jag satt ofta på balkongen då jag omöjligt kunde sova. Hon var så saknad och det gjorde så ont. Nätterna födde oro och sorgen var som mest intensiv då. Minnen lagras i dofter och dyker över än när man minst anar det. Jag välkomnar känslan. Minnena gör inte längre ont. Men visst undrar jag hur ditt liv hade sett ut om du hade fått fortsätta leva. 

Jag dra djupa andetag. Lyssnar på fågelsången. Du känns närvarande. Varje vår besöker du mig.

Ditt leende gör min dag

På äventyr

onsdag 18 maj 2016

Glädje

När jag blev kallad mormor

Efter en skön morgonpromenad med en kär vän och hennes lilla tjej, mötte jag en äldre herre i min närhet på en parkeringsplats. Han log stort och begrundade Milo i vagnen. - Det var en liten en du kommer med, är du mormor eller farmor? Svarade lite chockat att jag inte var någondera och sedan skildes våra vägar åt. Det är konstigt det där med åldersnoja. Jag har nog aldrig haft det egentligen men ikväll har jag stått och begrundat mina rynkor i hallspegeln. Jag hoppas att jag en dag får titulera mig både farmor och mormor men det får vänta en stund. I nuläget är jag en lycklig mamma med tidiga ålderstecken! 

måndag 16 maj 2016

Godnatt



Chokladboll för oss som inte borde

Chokladboll på flaska utan kalorier. Ja visst låter det som en dröm. Melvin kom glatt hem med denna idag och ja den smakar faktiskt det på riktigt. Det sjuka är att det verkligen är någon som suttit och kommit på iden att vattnet ska smaka chokladboll. Kanske är det läge att ringa upp tillverkaren och inför beach 2017 önska en efterföljare som smakar plankstek med extra bearnaisesås! 


I ditt leende

I ditt leende skapas du som människa.
Din personlighet börjar anas.
Dina ögon har fått ett djup.
Du lilla människa vad jag älskar dig.

Lugn


Blir lugn.
Får ro i själen.
 

Avtryck

Tänk så många steg du ska ta under ditt liv.
Så många mil att vandra.
Så många avtryck du kommer göra i människors hjärtan.
Din vandring har just börjat.



Att utmana en gladiator


I helgen gick Barnens hinderbana av stapeln i Jönköping. Moa och hennes två bästa vänner var med och sprang och utmanade gladiatorerna. Lycka att se dem på riktigt. Men de konstaterade snabbt att de faktiskt såg mycket snällare ut i verkligheten. Bortom smink och tv kameror är de trots allt människor precis som du och jag.



På gymmet

Lika aktiv som sin mamma på gymmet.

söndag 15 maj 2016

Tårar är inte bara för barn

Livet går upp och ner för oss alla. Ibland händer det saker som gör ont. Som rör om i våra hjärtan och som får tårar att rinna. För tårar är inte bara för barn. De är läkande. De kommer när ventiler släpper ut trycket i våra bröst. Att gråta är inte farligt. Att barn får uppleva sina föräldrars känslor tror jag är bra. Det lär dem att ledsamhetens uttryck är ok. Jag vill aldrig att mina barn ska tro något annat. Vi är snabba med att säga till varandra att det går snart över, sluta gråta .För vem skull gör vi det? Är det för oss som finns runtomkring? För att det är jobbigt att beskåda någon som gråter? För att vi gärna vill ha kontroll och kunna ställa saker tillrätta. Nästa gång jag möter en människa som är ledsen ska jag omfamna dess gestalt och stilla viska orden - Gråt min vän...gråt så länge tårar behöver falla. Jag finns hos dig tills livet slutar göra ont. En dag kommer du att känna solens värmande strålar igen. Tills dess är alla känslor ok..tårarna tvättar såren i hjärtat...så gråt min vän...gråt.

lördag 14 maj 2016

Nej av kärlek och inte av elakhet


När barnen inte gör som jag säger stiger stundtals frustrationen. Ibland är ett nej enbart ett nej för att det kanske inte är läge för det barnet önskar precis just i stunden. En glass före maten, eller annan önskan om ting i affären. Jag kan i dessa stunder ändå ha acceptans för att det blir tjat, Att det blir skrik och protester och ibland ett och annat trotsbeteende. Men så finns de där andra nejen som sägs av rädsla och av omtanke. De där nejen när barnet utsätter sig själv för saker som kan vara farligt och trots tillsägelse ändå gång på gång utmanar både livet och min föräldrarätt att bestämma. Då växer frustrationen och jag har svårt att hantera mina känslor. Blir som rädda och oroliga föräldrar lätt blir. Arg. Vill bara mina barn det bästa. En dag hoppas jag de förstår att vi inte sätter upp gränser av elakhet, utan av oändlig kärlek.

fredag 13 maj 2016

Skärvor av liv

Där ute finns de. Människorna som lever liv långt ifrån mitt eget. Jag slås av verkligheten där jag sitter på en sliten träbänk utanför polisstationen och tittar upp mot våning fyra där häktet ligger. På taket syns rastgårdarna där sommarhimlen kan beskådas genom galler. Jag ser ner på mitt barn som tryggt ligger mot mitt bröst ammandes. En gång var de precis som han liten. Människorna på taket. Hur hamnade de där? Någonstans sitter det mammor som nu har häktade barn. Smeker Milo över hans tunna hår och anar smärtan i bröstet om det en dag skulle vara han. Oavsett vem du blir när du blir stor kommer jag alltid älska dig. Kommer göra allt i min makt för att du ska välja rätt väg i livet. 



Med doft av sommarlov

Under tidig morgonpromenad med Milo slår plötsligt doften emot mig. Hjärtat ler. Till höger om mig slingrar sig en vackert blomsterklädd häck runt en hustomt där människors liv levs precis som mitt. Blommor, med dess starka doft luktar för alltid sommarlov. Det var där framför de vita buskarna på min barndomsgård som fotograferingen skedde tidig morgon på skolavslutningsdagen, i ny klänning och vita sandaletter. Doften levererar förväntan. Ett barns glädje över ledighet. Sena kvällar med bästisen och tidiga morgonbad i närliggande sjö. Minnena lever och berör. Där ute någonstans lever ni, mina gamla vänner och klasskamrater. Jag är glad för att just ni var en del av min barndom. Tänk vad vi delat med varandra. Vi var barn av vår tid.
Om en månad väntar ett långt sommarlov för våra barn. Med doft av barndomsminnen  i luften välkomnar jag en kommande sommar. 



Vilar tryggt


Nybadad liten Milo somnar tryggt och så stilla på sin storebrors bröst. Omsorg som värmer. Vackra barn, i kärlek i natt bär jag er närmast mitt hjärta.

onsdag 11 maj 2016

Bara så fin

När vagnen välte

Som en forsande bäck sköljer känslorna över mig. En härlig morgonpromenad slutande tvärt i rullgruset i en allt för brant nedförsbacke. Blodet från mitt knä och svullnaden runtom är skador som snart är läkta. Rädslan över Milo när vagnen välte fick stunden att gå i slowmotion.  Så många tankar som hinner passera på korta sekunder. Men jag släppte aldrig taget. Kanske sitter det i ryggraden. Att skydda sitt barn så länge man kan. Milo föll aldrig ur vagnen. Adrenalinet  som började pumpa har nu lagt sig. En omplåstrad mamma på en närliggande familjecentral promenerar vidare. Tacksam över att det gick bra.

måndag 9 maj 2016

När solen blir en fiende

Sol. Som vi alla längtat. Stor som liten. Värmen och solen förknippas av de flesta av oss med glädje och semester. Lek och uteliv. Överallt sitter vi, lapande solens strålar. Barn leker vid en strandkant och hoppar lyckligt från treans trampolin på ett välbesökt utebad. Sommaren är förknippad med utelek. När solens strålar leder till elaka eksem, smärta och klåda byts den naturliga sommarleken ut mot oro och rädsla. Heltäckande kläder på en ung människas kropp som vill springa i bikini och bli vackert gyllenbrun som sina kamrater gör ont i mitt hjärta. Att vara påklädd när alla andra går i somriga små shorts och linnen skapar frågor och en känsla av utanförskap där rädsla för att vara annorlunda blir påtaglig. Älskade lilla lilla vän. Önskar jag kunde ge dig din motståndskraft mot solen tillbaka. Jag söker efter råd överallt jag kan komma åt. Vill kunna hjälpa dig och ge dig din frihet tillbaka. 

söndag 8 maj 2016

Så länge livet räcker till så finns vi här



När knoppar slår ut

Så kom sommaren. Allt väcks till liv. Grannar som inte synts till sedan oktober hejar glatt på sina uteplatser. Barn leker på vår innergård trots att klockan slagit sent. Grillarna sprider doften av sommar och fräknar på barnens näsor börjar framträda. Värmen tinar ett fruset mammahjärta och kraften efter en lång vinter börjar komma tillbaka. Inte bara trädens små blad som knoppas och slår ut. Vi upplever nog alla en mer eller mindre pånyttfödelse.

Det är befriande att skriva, Jag är glad att orden har kommit tillbaka till mig igen. De har åter börjat flöda. Kanske för att jag behöver det. Kanske för att någon där ute behöver det. Jag är tacksam för er som läser. Som delar mina tankar och som kanske ibland tänker till och blir berörda. 

Vi kämpar alla på. Vi har alla demoner, motgångar och saker att kämpa med i våra liv. Ingens liv är alltid skimrande rosa även om de flestas flöden och blogginlägg vill få oss att tro det. Det handlar om självcensurering. Om vad vi väljer att dela och skriva om. En blogg visar sällan hela utan endast delar av verkligheten. Integriteten är viktig. Det är en balansgång att vingla sig fram i bloggvärlden. Vad vill jag att ni ska veta och vad bör förbli för er en hemlighet? 

Jag är en kännande människa. Styrs av känslovågar mer än jag ibland skulle vilja. Känslor är dock något som jag är tacksam för. Det är de som gör oss just levande. Levande men också sårbara. 

Inget varar för evigt. Inte du och inte jag, Trots att jag jobbar med döden nästan varje dag så är det svårt för mig att ta in att jag en dag inte kommer att andas längre. Att mina skor kommer sluta gå på stadens gator, och att mina ord för alltid kommer att tystna. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara rädd för att inte få finnas. 

Knoppar slår ut i blom och världen blir vackrare än någonsin.

Hoppande hormoner

Idag hoppar hormonerna. Varit relativt lugnt sedan förlossningen men idag tar det emot i varje del av min kropp. Känner mig ledsen, även fast jag egentligen inte har något att vara ledsen för. Tålamodet har tagit en paus och just nu vill jag bara sova och hoppas på att det går över.

fredag 6 maj 2016

En dag i rörelse




Ett sovande barn på mitt bröst

Ett sovande barn på mitt bröst fyller natten med mening och varma känslor. Så vacker du är. Du andas tungt med din lilla hand framför munnen. Så rofyllt. Så fridfullt vilar du.  Andas in doften av ditt mjuka hår. Försöker förstå att det var du som var här hela tiden. Som växte. Som fick fick livet att stundtals göra ont när rädslan att förlora dig tog över. Nu kan jag inte föreställa mig ett liv utan Dig. 

Tänk vad kärlek kan skapa. Ett underverk större än livet självt. Hur kunde vi ens tveka? Känner mig så tacksam över vad livet givit mig.


Ett steg närmare en sommar


Solen fortsätter lysa och tinar upp mänskligheten. I samförstånd ler vi mot varandra när vi möts med bleka ben i de shorts som inte krympt i garderoben under vintern. Mina fötter har badat vid axamosjöns strandkant. Tänk att det blir sommar även i år.

onsdag 4 maj 2016

När lyckan blev till i sand

Som han längtat efter att få brottas med mig i sanden. Sedan jag blev gravid har det varit ett återkommande samtalsämne vid sängkanten. Han har saknat att jag varit rörlig. Varit öm och försiktig och förstått att bäbisen i magen varit skör. Men idag kom värmen och den lena sandlådesanden har borrat sig in hela vägen in inanför mina underkläder i den efterlängtade brottningsmatchen med efterföljande lek i sanden. Lyckan i min sons ögon över att jag är tillbaka värmer  mitt mammahjärta medan solen går ner bakom husknuten. 

tisdag 3 maj 2016

16 år utan dina andetag.

Älskade Carina. 16 år utan Dig.

måndag 2 maj 2016

Bortom regnbågen finns du

I natt har rastlösheten flyttat in. Kanske är det bristen på sömn som gett oron i kroppen fritt spelrum. Barnen sover lungt och trygt på våningen ovanför, och i mörket förvandlas tankar till ord.
 
I kväll fick jag frågan av en tjej jag mött på nätet om sorg blir lättare med åren? Jag svarade henne tveklöst att så är fallet. Att sorgen ändrar skepnad och att det onda i hjärtat med tiden blandas upp med kärleken och tacksamheten över allt det vackra som en gång fanns. Det slutar nog aldrig att göra ont helt och hållet. Ibland skapar sorgen fortfarande tårar trots att det i dagarna gått 16 år sedan döden oundvikligt hade andra planer för en kär vän än liv. Kärleken har blivit starkare med åren liksom känslan av glädje över det liv vi en gång delade. Jag känner tillhörighet. Kvinna till kvinna. Mamma till mamma. Ser dig framför mig. Leendes. Jag tror på en himmel. Kanske inte nödvändigtvis en Guds himmel, men är övertygad om att någonstanns bortom regnbågen så finns du Carina. Levande.